Inte ens fem procent av de som arbetar som sotare är kvinnor.

– Jag kan vara lite sur och trött på morgonen men så träffar jag så mycket fint folk så jag blir alldeles glad. Så är det nästan jämt, säger sotaren Mari Norborg.

När vi träffar henne i Södra Järpetan norr om Karlstad pulsar hon fram genom en dryg decimeter nysnö på väg till ett av alla hus som ska sotas i området.

Hon kliver upp på taket till ett timmerhus. Vyerna över Klarälven är hänförande.

– Charmen i jobbet är att jag får vara ute så mycket, att se min hembygd och hitta små stugor i skogen som jag inte visste fanns. Och utsikten, att få se solen gå upp, eller ned för den delen, det är magiska stunder som gör det värt slitet och smutsen, ler hon.

Ville jobba praktiskt

Mari Norborg läste naturvetenskap när hon gick på gymnasiet men kom fram till att det var för teoretiskt.

Det kliade i händerna av lust att få jobba mer praktiskt.

– Jag funderade på andra jobb, som lokförare och så, för jag ville kunna börja jobba rätt så fort. Men det var en kompis som jag träffade på en fest som hade gått utbildningen och jobbat som sotare som gav mig idén. Jag hade aldrig kommit på den själv, berättar hon.

Första kvinnliga sotaren

När hon utbildade sig till sotare var Mari Norborg en av få tjejer på den 20 veckor långa kursen. Och tjejer är en bristvara i sotaryrket. Utav landets cirka 1 500 sotare är mindre än fem procent kvinnor.

När Mari anställdes i sotarkammaren i Karlstad blev hon den första och enda kvinnliga sotaren i staden.

– Det hade jag inte tänkt på att jag skulle komma in på en 100 procent manlig arbetsplats. Men det gick bra, jag trivs jättebra med det och det är jättehärliga grabbar och stämning, säger hon.

Ingen hög lön

Varje år utbildas 56 sotare på Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps sotarutbildning i Rosersberg utanför Stockholm. De allra flesta av dem får jobb och försörjning även om lönerna inte är höga.

Lägstalön för en utbildad sotare ligger på 23 722 kronor.

– Jag är nöjd med min lön men så har jag inte så stora krav. Jag är medveten om att det finns kvinnodominerade yrken där man har mer utbildning än vad en sotare har men ändå ligger ganska långt under i lön. Men med tanke på riskerna med jobbet så tycker jag vi ligger lågt, säger Mari Norborg.

Ensamt men trivsamt

Mari Norborg har i dag jobbat som sotare i tre år. Hon stortrivs med yrket även om det stundtals är ensamt.

– Jag trivs ganska bra med att jobba ensam. Då behöver jag inte anpassa mig efter någon. Det är skönt, då kan jag sitta och skråla med till musiken i bilen, äta lunch när jag vill och det är ingen som hänger över axeln och undrar om jag inte är klar snart. Däremot är jag ju ensam i mitt jobb om något går fel, om jag blir tveksam över hur jag ska göra i en viss situation eller om man någon enstaka gång träffar på en otrevlig kund som får mig att känna obehag. Då är man ensam i sina beslut.

Gett upp nagelbanden

Hennes sotiga händer vilar på ratten när hon tar plats i bilen och kör mot nästa skorsten.

Det går inte att låta bli att undra hur mycket tid en sotare lägger på att bli ren efter en arbetsdag.

– Förut tog det alltid 30 minuter för jag skrubbade alltid händerna noga för att bli riktigt ren. Nu har jag gett upp nagelbanden och det sparar jag fem minuter på, skrattar Mari Norborg innan vi lämnar Södra Järpetan och låter Mari fortsätta sota i fred.