Tova Palm tog sig an rep och karbinhakar ungefär samtidigt som hon började med siffror och bokstäver. Hon har klättrat i snart fem år, så hon vet vad som krävs för att man ska bli bra i klättring.
– Man behöver vara ganska stark och man behöver motivation. Men sedan behöver man också tänka lite utanför boxen. Om ett grepp inte är bra från ett håll kan så kan det vara bättre från ett annat, berättar Tova.
Och så får man inte vara höjdrädd va?
– Nej, inte om man ska kunna klättra hela vägen upp.
Många i kö
Tova är en av drygt tjugo barn som klättrar i Karlstad Klätterklubb. Lika många ingår i ungdomsgruppen och många står i kö för att få börja klättra.
– Kön till barngruppen verkar ju aldrig ta slut. Vi har fyrtiofyra i kö. Det är ju ganska illa, till en grupp på tjugo barn. Det kommer att ta tid för nya klättrare att komma in. Jag tror vi hade en väntetid på ungefär två år för dem som kom in i höstas, säger Jan-Ove Nord, som är barn- och ungdomsledare i Karlstad Klätterklubb.
Föräldrar hjälper till
Det är trångt i lokalerna och som i så många andra aktiviteter råder det brist på ledare. För att lösa ledarbristen får föräldrarna dra på sig klätterselen, gå grundkursen och säkra sina barn.
– Det är ju en ganska funktionärsintensiv idrott. Vi måste ha en säkrare för var varje klättrare och i det här läget så tar vi hjälp av föräldrarna, förklarar Jan-Ove Nord.
Men så behövs också ledare med egen kunskap och klättringerfarenhet. Ledare som kan coacha en klättrare som är uppe på väggen och klättrar.
– Det är en ledare som kan tala om att nu ska du sätta fötterna så här eller säga till klättraren att ta ett visst grepp och där är vi lite tunna idag, säger Jan-Ove och vänder sig till en av de yngre klättrarna. Han kontrollerar att repets så kallade åtta är rätt knuten och att den sitter säkert fast i hennes klättersele.
OS-drömmar
Tova har efter flera års klättring knutit många åttor och hon hittat sina klätter-coacher i klubben. Under träningskvällen testar hon nya grepp och arbetar sig målmedvetet upp längs klätterväggen. Och på en direkt fråga svarar hon att hon är ganska bra på sin sport, men hon ändrar sig.
– Eller ja, väldigt bra.
Men att det nu är en OS-gren hon ägnar sig åt visste hon inte. Men spricker upp i ett leende och säger:
– Helt fantastiskt, då kanske jag kan vara med någon gång i framtiden.