Två av dem som sökte lyckan i det förlovade landet i väster var bröderna Karl och Gustav från Gunnarskog. De hade sedan konfirmationen arbetat med skogsarbete. 1926 skrev Karl i sin dagbok:

”Mamma hade gjort smörgåsar. Tidigt på morgonen gick jag hemifrån med en liten resäska. Tog bussen till Abborrsjön och Arvika och tåg till Göteborg. Sedan med båten Gripsholm till New York.”

Sökte lyckan västerut

Bröderna Karl och Gustav från Gunnarskog hamnade i Minnesota där huvuddelen av invandrarna från Värmland bosatte sig. Efter en tid beslöt de sig för att söka lyckan på annat håll och med en gammal Ford gick den dramatiska resan västerut mot de stora skogarna vid Stilla havskusten.

 – När jag började samla in material slog det mig att alla kom från Värmland. Inte riktigt alla, det fanns en och annan smålänning och norrlänning. Jag hittade folk från Sunne, Lysvik, Mangskog och Ekshärad och många fler platser.

– Värmlänningarna var kända som kunnigt folk, de var duktiga i skogen. De hade rest upp till Norrland på skogshuggararbete och hade erfarenhet, berättar Lars Nordström.

Duktiga rallare

Men det var ett annorlunda jobb som väntade, inte bara att att hugga skog som man gjort i Värmland.

Det var inte bara skogshuggarkunskap som krävdes. Jobben i Washingtons och Oregons skogar var mångfascetterade. Kunskapen som rallare var viktig eftersom då det byggdes ett småskaligt järnvägsnät i skogarna. Med olika tågset transporterades de grova stockarna ut till uppläggen.

– De skandinaviska skogshuggarna, speciellt svenskarna, hade ryktet om sig att också klara rallarjobbet bra, fortsätter Lars Nordström.

Extremt farligt arbete

Bröderna Karl och Gustav hade förberett skogarbetet i Washington med att köpa nya verktyg, yxor och barkspadar. Men det var en inte helt lyckad investering, konstaterade de när de mötte skogsarbetarkollegorna. Karl skrev lite generat i sin dagbok:

”Dom verktyg som vi hade betalt så mycket för innan vi for vore nog bra i gammellandet, men är värdelösa i den här granskogen. Kamraterna såg på våra verktyg med ett leende.”

Skogarna i staterna Oregon och Washington var speciella. Det var urskogar med jätteträd, träd som kunde vara upptill 100 meter höga och ha en diameter på fem meter. Så jobbet här var både krävande och farligt.

– Det dog en skogshuggare i olyckor varannan dag, så jobbet var extremt farligt. Genomsnittstiden för överlevnad var sju år. Många blev skadade, de fick ryggar knäckta eller förlorade en arm.

Bra betalt och spännande äventyr

Men det fanns ändå saker som lockade de svenska skogsarbetare till att trots allt att ta jobben.

– Det fanns nog en del äventyrslystnad i besluten att ge sig iväg dit. Så var förtjänsten också bra, men det fanns en skeptisk inställning till att ta emot dollarsedlar som lön. De ville ha guldmynt och det fick de ofta, säger Lars Nordstsröm.

Lars Nordström, som skaffade fakta och skrev boken om Skogshuggarna, bodde i Oregon i mer än 30 år, men sedan kom hemlängtan som ledde till att han återvände till Kindsjön i norra Värmland. Det var ett resultat av hans period som gröna-vågare.

– Jag kom så långt som Gröna-vågare på sjuttiotalet att jag blev delägare i en gård här. Jag kunde inte släppa den under mina många år i USA. Jag hade alltid en plats att återvända till.

– Det här med hemlängtan är svårt att förklara. En sak jag funderar på varför jag blev kvar så länge i USA. I bakhuvudet hade jag tankarna att Amerikavistelsen bara var ett äventyr.

Tillbaka till Värmland

Sedan 2015 är Lars Nordström fastboende i Kindsjön. Här arbetar han som författare och översättare.

– Kan du tänka dig, jag har bättre internetförbindelse här än vad jag hade i USA.

För skogshuggarna från Gunnarskog, Karl och Gustav, tog äventyret slut 1932-33. De återvände till Sverige när depressionen drabbade USA.