Jag var 22 år gammal, och jobbade på mitt första heltidsjobb som journalist. Något år tidigare hade jag klivit in på Nya Kristinehamns-Postens redaktion som helt nybakad reporter.

Jag minns inte hur jag fick veta det.

Troligen var det radion i köket som stod på i min lilla etta på Spelmansgatan. Det gick inte att fatta. Så många människor som hade förlorat livet efter ojämna kamper mot vattenmassorna, vågorna och kylan.

Kände jag någon som var ombord? Det var såklart den första frågan. Hur bevakar vi detta på Nya Kristinehamns-Posten? Som reporter dök även den frågan upp.

På jobbet ägnade vi de närmaste dagarna åt katastrofen på Östersjön. Pratade med lokala resebyråer – hur hanterar man en sådan här situation – besökte minnesstunder och kriscenter.

Svårt med lokala vinklar

Det är svårt att göra lokala vinklar på stora nationella eller internationella händelser. Ofta kan ”hur-är-det-här-artiklarna” blir rätt krystade. Som när Karlskogakuriren, vill jag minnas att det var, skulle skriva om ett mord som begåtts på tåget någonstans mellan Stockholm och Oslo och satte rubriken ”Dog han i Degerfors?”.

Men när det handlade om Estoniakatastrofen kändes det aldrig krystat. Katastrofen var så enorm att alla på ett eller annat sätt var drabbade. Från varje tidnings bevakningsområde fanns det människor som hade omkommit i katastrofen, eller överlevt och kunde berätta.

Berättelser försvinner

Som Anders Eriksson från Karlskoga som vi på SVT har träffat igen 25 år efter katastrofen. Han har berättat sin historia många gånger. Om hur han hörde två kraftiga smällar, om hur det stora fartyget började skaka och sedan fick slagsida. Om hur han låg sex timmar i det iskalla vattnet under en räddningsflotte, innan en ytbärgare räddade honom. Och om hur han än i dag får hjärtklappning när han hör ljudet av en helikopter.

Tänk så viktig hans berättelse är. För att vi ska minnas, påminnas om det som hände.

Estoniakatastrofen och Tsunamin kommer att uppmärksammas med jämna mellanrum av medier i hela världen.

Men det finns också händelser som riskerar att glömmas bort, berättelser som försvinner samtidigt som de som var med gör det. Inte minst sådant som hänt i Värmland, och som kanske aldrig nådde de stora riksmedierna.

Vad minns du som inte får glömmas bort? Vad tycker du vore värt att lyfta, uppmärksamma igen? Vi vill förmedla de berättelserna.

Uppmärksamma sådant som inte ska glömmas bort.

Skicka ett mail till mig.