Vad hade hjälp dig att bryta ensamheten?
Lars • - Lära känna sig själv kan vara en början till att lära känna andra. Via studieförbund kan man gå i olika grupper; Drömgrupp, bildterapi, grupp-psykoterapi med flera.
- Man kan gå en kurs på en folkhögskola med internat. Du kan få studielån.
-Man kan gå med i en förening.
En främling kan vara en vän du inte lärt känna.
Eva Lund • Nu när jag är sjukskriven på grund av utmaning, järnbrist, gärntröthet ,diabetes 2 och diskbråck så skaffade jag tre katter som sällskap. Hade jag inte diskbråck hade jag skaffat en hund som kunde hjälpa mig att gå ut.
Idag är det inte lätt att träffa nya vänner men då skriver jag lite på fb.
Vill jag skratta så tittar jag på tiktok.
Jimmy • Jag var väldigt ensam under större delen av min uppväxt. Var mobbad/utstött i större delen i grundskolan. Blev även misshandlad i skolan - fasthållen och slagen.
Vändpunkten kom när jag faktiskt gick till en kyrka när jag var typ 17. Första gången jag var där var jag faktiskt onykter - vågade inte annars. Men jag märkte att folk var väldigt trevliga och generellt mer öppna. Jag sket i predikan och allt sådan. Utan var betydligt mer intresserad av "efterhänget".
Ett resturang besök, fika hemma hos någon, grillkvällar, biobesök, Laserdome m.m. osv. Mycket beroende på ålder och vad folk vill göra.
Är idag ca 35 år, har flyttat lite då och då. Och har en så länge fått nya gemenskaper och vänner genom att bara gå till kyrkan. Har märkt att det inte nödvändigt att tro. Utan det är en väldigt trevlig gemenskap med lätt att få vänner!
Det bästa tipset jag kan ge!
Det andra är, undvik de allra största kyrkorna, där försvinner man i mängden har jag märkt. Gå till de mindre istället!
Det tredje - ta INTE upp mobilen!
Lennart • Jag är 56, skild och har inte många vänner, i Sverige så att säga. Har fler vänner utomlands. Känns enklare och lättare att ta kontakt med folk där. Vad jag har förstått så sker mycket här i landet efter något slags schema eller lathund. Min fd fru hade barn med diagnoser, vi fick en lista, så här ska ni leva och göra. Jag har en riktig vän här i landet, träffade honom när jag var 18 och han 14, vi har fortfarande ständig kontakt. När jag var yngre flyttade jag ofta från stad till stad. Fick ofta höra av en del personer, vi håller kontakt! De hörde aldrig av sig, det var jag som ringde de. Tröttnade och la ner det. Har kontakt med några fd arbetskamrater, det är allt. Så har jag förstått att har man en partner så ska den ena personen helst inte ha kontakt med någon annan. Vid pandemin så verkade det här stegras. Alla skulle jobba hemifrån och isolera sig. Ingen vill helst inte träffa någon personligen utan allt ska ske digitalt. På mitt förra arbete fick jag buda hem 84 datorpaket till folk som skulle jobba hemma. När jag kliver på spårvagnen sitter nästan alla framåtlutade och tittar i mobilen. En gång satte jag mig bredvid en person som jag kände igen från huset och sa hej, en sån arg och ilsken blick jag fick.
Tobias • Jag började leta efter sätt att bryta ensamheten när det hade gått för långt, det hade låst sig. Det var skamfyllt att erkänna att jag var ensam, och det togs aldrig emot särskilt bra hos människor att berätta om det. Ensamhet är tabu. En ond spiral. För mig hade det hjälpt att det uppmärksammas på det sättet som SVT gör, och att det finns (enligt psykologivetenskapen, har jag läst på om) rätt enkla knep att börja bryta den negativa sprialen. Men dessa knep och metoder är inte lätta att hitta alltid.
Åse • Jag upplever det som ett otroligt stängt land att hitta nya vänner i, jag kommer från ett annat nordiskt land och känner stor skillnad i öppenhet. Här blir man väldigt ensam om man inte har en stor familj och svensk släkt, grannar säger hej och går in till sig och på promenaden möter folk inte ens blicken. Otroligt stängt och väldigt deprimerande! Man umgås inte heller över generationsgränserna här vilket gör människor ännu mer ensamma. Se och lär av andra länder där man är mer inbjudande mot varandra!
Patrik • Min erfarenhet är att utgå från sina intressen och genom sammanhang där en kan möta likasinnade är betydande. Att också öva på att vara nyfiken på andra människor och deras intressen öppnar upp för ett framgångsrikt nätverkande. Var inte rädd för att testa nya vatten (prova nya saker, flytta, börja plugga, ta ett nytt jobb, gå med i en förening, osv), det kanske inte alltid leder dig dit du tänkt men varje steg för dig framåt och varje erfarenhet gör dig klokare. Om det är svårt att uppsöka nya sammanhang och/eller ta kontakt med nya människor så kan jag inte med nog tillräcklig emfas rekommendera kontakt med vårdcentral för att få hjälp med detta. Önskar er all framgång med detta!
Sara • Som ung det är det lättare att skaffa nya vänner, ju äldre man blir desto svårare . Dels så blir man mer bekväm och mer kräsen och man kanske inte vill bli kompis med alla bara för att man känner sig ensam. Om man känner sig ensam är det också viktigt att reflektera över ens egna värderingar och ta lite ansvar. Varför är jag i den här situationen och vad vill jag göra för att det ska bli lite bättre och vad har jag för möjligheter. Generellt tycker jag att det är lättare att hitta nya bekantskap utomlands. I Sverige är människor väldigt försiktiga med släppa in nya i sitt bekantskap, man umgås oftast med samma människor.
Beatrice • När jag flyttade till andra sidan landet var jag ensam, hade bara min sambo och det täcker inte umgängesbehovet. Gick med i flera föreningar som jag delade intressen med, där jag började hitta folk jag kunde prata med. Är man i arbetsför ålder kan jag rekommendera att gå med i en fackförening, där har man regelbundna träffar och får träffa mycket folk.