I en serie reportage har SVT Väst rapporterat om döden och vi bad er läsare att tipsa oss om vilka problem man kan ställas inför när någon dör.
Ett av tipsen kom från Marie Keillar som reagerat på hur restriktivt det är att sprida askan efter någon som dött i Sverige till skillnad från Skottland där Marie är uppvuxen.
1980 flyttade Marie Keillar från Skottland till Göteborg. När Maries pappa dog i Skottland 2010 ville familjen sprida askan i skogen. Mamman ville också ta med lite av askan hem till sin trädgård för att sprida runt en rhododendronbuske som planterats till pappans minne.
– Det var inga problem alls. I Skottland får man göra som man själv vill. Man får sprida askan var man vill, man får ha askan hemma och man får dela på askan, det är inga problem alls, säger Marie Keillar som arbetar som barnläkare.
Hade askan på vinden
Maries ena bror är bosatt i Australien och i väntan på att familjen skulle kunna samlas fick mamman hem urnan med askan.
– Två veckor efter kremeringen fick mamma hem pappa i en plasturna. Hon ställde urnan på vinden i väntan på att familjen kunde samlas och det tog nästan två år innan vi alla var på plats samtidigt. Så hade det aldrig gått att göra i Sverige, säger Marie Keillar.
När familjen väl var samlad spreds askan från pappan ut i skogen runt en stenåldersring, mamman fick med sig sin del av askan till rhododendronbusken och en av bröderna som också bor i Skottland tog med sig lite aska hem för att sprida i sin trädgård.
Svårare i Sverige
När en nära anhörig några år senare avled i Sverige önskade familjen att även askan efter den personen skulle spridas, men det visade sig vara långt ifrån lika lätt som i Skottland.
– Alla dessa regler och förordningar som finns här, vem är de till för, inte för den avlidne och inte för de anhöriga i alla fall. Här får man inte ha askan hemma, inte sprida den var man vill och man måste söka tillstånd. Det är ju bara aska som försvinner. Sen kan jag förstå om man inte får sprida på allmänna platser som i Botaniska eller Slottsskogen, men annars förstår jag inte att det ska vara reglerat, säger Marie Keillar.