Kvinnor kritiska mot Stadsmissionens skyddade boende: ”Kände mig mer kontrollerad”

Uppdaterad
Publicerad

En känsla av att vara omyndigförklarad och att inte få bestämma över sitt liv. Att flytta från en kontrollerad miljö till en annan. Det är upplevelser två kvinnor som SVT Nyheter Väst träffat har efter att ha bott på ett av Stadsmissionens skyddade boenden i Västsverige.

– Jag ångrar att jag flyttade dit, säger ”Natalie”.

”Sara”, som egentligen heter något annat, är uppvuxen i Sverige men gifte sig utomlands med en kontrollerande man. Hon berättar att hon flydde tillbaka till Sverige och blev jagad av två män som enligt henne agerade på uppmaning av maken.  

För att skydda henne köpte socialtjänsten en plats på ett skyddat boende i Stadsmissionens regi. Men det blev inte som hon hade tänkt sig. Hon kände sig kontrollerad och omyndigförklarad.

– De fick det att framstå som om att deras boende var min enda chans till ett bättre liv.

Kan deras agerande handla om din säkerhet? 

– Det här har inget att göra med säkerheten, jag tror att det handlar om att de ville få mig att stanna för att tjäna pengar på min placering, säger hon.

Den anklagelsen vänder sig Stadsmissionen mot. Generellt betalar socialtjänsten runt 1700 kronor per dygn för en placering på ett skyddat boende.

– Vi är en icke-vinstdrivande verksamhet. Det är aldrig vi som bestämmer hur länge kvinnorna ska bo hos oss, det är socialtjänsten som gör det, säger Catarina Berndtsson områdeschef på Göteborgs stadsmission.

Fick inte jobba 

En del av ”Saras” kritik handlar om att hon uppmanades att inte jobba.

– Jag kan inte gå in i det här ärendet, men anledningen till varför vi skulle säga nej till en kvinna som vill jobba är att det skulle kunna innebära en risk för henne att åka till jobbet eller att det kan vara en otrygg väg dit, säger Catarina Berndtsson.

Efter samtal med sin handläggare på socialtjänsten fick ”Sara” flytta från Stadsmissionens boende. I dag har hon ett fast jobb och lever i en egen lägenhet med skyddad adress. 

“Tog mitt lösenord” 

En annan kvinna, som vi kallar ”Natalie”, sökte skydd från hedersförtryck och placerades på samma skyddade boende som ”Sara”. Hon berättar att de anställda bland annat ville ha tillgång till hennes lösenord till mejlen, något som hon inte ville.

– Det var en överdriven kontroll.

Är det rimligt att be om kvinnornas e-post-lösenord? 

- Att be om lösenord är absolut ingenting jag känner igen, det är inte våra rutiner, säger Catarina Berndtsson.

Hon lägger till att om man gjort det av säkerhetsskäl så ska det alltid ske med samtycke.

Hör ”Natalie” berätta själv om sin upplevelse i klippet nedan.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.