De har funnits i Sverige sedan generationer tillbaka men majoritetsbefolkningen vet ofta väldigt lite om dem.

Det fick Författarcentrum Väst att dra igång ett projekt som nu mynnat ut i en antologi, en samling korta berättelser från olika personer. De har alla det gemensamt att de antingen är romer eller tillhör resandefolket.

– Genom att skriva om sina egna liv, eller sammanställa äldre släktingars berättelser, bidrar författarna till att sprida en till stora delar okänd historia, säger Hedvig van Berlekom, projektledare Författarcentrum väst.

Varför har deras situation varit så okänd?

– Mycket beroende på att de förr i tiden sågs som en andra klassens människor, och behandlades därefter.

”Miljöskadad, för att jag var av tattarsläkt”

I boken berättar en av författarna hur han i slutet av 40-talet skickades till ett barnhem i Göteborg;

”Jag skulle läkarundersökas och där slog man fast att jag var miljöskadad för att jag var av tattarsläkt. Därefter inleddes misshandeln nästan direkt.”

Från tidigt 1900-tal till i dag

I boken skildras människoöden från olika tidsperioder, allt från Kinna tidigt 1900-tal, till det nutida Göteborg. Tio personer har bidragit med berättelser. Människor med varierande bakgrund, ett par av dem har tidigare gett ut böcker medan andra skrivit men inte fått sina verk utgivna.

Även de nyanlända romerna, från framförallt Rumänien och Bulgarien, kommer till tals i boken. De ses ofta tiggande på gator och torg. De lite äldre kan sällan varken läsa eller skriva.

– I de fallen har processen sett speciell ut. Deras muntliga berättelser har skrivits ner och översatts till svenska. Sedan har vi kompletterat texterna med hjälp av intervjuer, säger Hedvig van Berlekom.

Hur har det varit?

– Inspirerande och egentligen bara positivt. Om jag tar en rumänsk kvinna som exempel. Hon bor i tält i Biskopsgården och har vågat berätta sin historia, vågat gå in i den och dela den.