Fartyget är byggt efter modell av vraket från en ostindiefarare som hittades i Göteborgs hamninlopp 1984. Föregångaren gick på ett grund i september 1745, det vill säga för ganska precis 260 år sedan. Alla ombord kunde räddas.
Den nya båten började byggas 1995. Men projektet har inte alltid haft vind i seglen. Många har trott att båten inte skulle bli färdig eller att den inte skulle fungera. Och under en period i slutet av 1990-talet, då bara en liten del var byggd, var finansieringen allt annat än klar.
En stor del av arbetet har utförts inom olika projekt, till exempel för arbetslösa. Arbetsmarknadsåtgärder, EU-projekt och liknande är den största enskilda posten i finansieringen, cirka 80-90 miljoner.
Totalt har omkring 350 miljoner kronor lagts ner på skeppet. Men den två år långa sjöresan är ännu inte helt finansierad. Ostindiefararen ska enligt tidtabellen komma till Kanton nästa sommar, och vara hemma igen ett år senare.
Ostindiefararen
Ostindiefararen är, så långt som varit möjligt, byggd med samma material och metoder som användes på 1700-talet. De träslag som använts är framförallt ek, cirka 75 procent, och furu, cirka 25 procent.
Skeppet är 41 meter långt (plus 18 meter bogspröt), elva meter brett och 47 meter högt över vattenlinjen. Djupgåendet är som mest 5,25 meter i aktern.
Deplacementsvikten (skepp och last tillsammans) är 1 150 ton.
Med tanke på moderna sjösäkerhetskrav, bland annat när det gäller manövrering i hamnar, är den nya ostindiefararen utrustad med två motorer, radar och GPS.
TT