– Vår kultur i västerlandet har intagit en räddhågad inställning till döden. Det är något vi inte talar om. I populärkulturen kan vi se att den våldsamma döden beskrivs detaljerat, påhittigt och väldigt ingående. Men den existentiella frågan om döden och vad som sker vid ett normalt dödsfall – det är helt ointressant. Man har väldigt svårt att möta människor i sorg vilket är en tragedi i vår tid.
Enligt Britt-Mari Näsström såg det annorlunda ut under den viktorianska tiden. Då närmast frossade man i döden, i vad som upplevdes och vad som sades vid dödsbäddar. På den tiden deltog alla vid begravningsceremonier och man visade öppet sin sorg genom att bära sorgdräkt och sorgband. Den traditionen försvann någon gång i mitten av 1900-talet.
Chatta: Ställ dina frågor om döden till Kristina Odén och religionshistorikern Britt-Mari Näsström
Förändrade ideal
Britt-Mari Näsström ser två huvudsakliga anledningar till att synen på döden förändrats i vårt moderna samhälle.
– Vi har fått andra ideal. I västerlandet har vi fjärmat oss från den kristna religionen och gått in i en materialistisk värld där alla ska ha det bra och där sjukdomar och död inte får förekomma. Det är något man undviker på samma sätt som man undvek att tala om erotik förr. Det finns alltid något som är tabu och i vår tid hör döden dit, och det har nog att göra med vår strävan efter materiellt välstånd.
”Döden är en privatsak”
Britt-Mari Näsström berättar att hon träffat människor i djup sorg som upplevt hur andra människor undviker dem. Bekanta vänder när de möter dem på gatan för att slippa säga något. Britt-Mari Näsström ser det som ett tecken på att vi idag har svårt att hantera döden.
– Den andra stora orsaken till att vi inte pratar lika mycket om döden är att det förr fanns en gemensam syn på ett liv efter döden. För människor som var djupt kristna var det en självklarhet att man kom någonstans efter döden. Man räknade med att i alla fall så småningom komma till himlen.
– Sverige är ett sekulariserat land på många sätt. Man vänder sig bort från den gamla tron och söker sig mot nya eller så blir man ateist. Jag har pratat med många människor som säger sig tro på ”något” och ett liv efter detta men att det är något man håller för sig själv. Det är nog ganska typiskt för vår tid: att religionen är en privatsak och att även vad som händer efter döden är en privatsak.
Kan man säga att synen på döden speglar vår tids individualism?
– Ja, synen på döden speglar individualismen. Om man studerar främmande kulturer, som jag gjort i mitt yrkesliv, kan man möta helt andra inställningar som till exempel själavandring som är stark inom hinduismen och buddismen, att den döde går vidare i en annan existens.
Krävs det att man har en homogen syn på efterlivet i samhället för att kunna ha ett gemensamt samtal om döden?
– Jag tror att om man har en stabil grund om hur världen fungerar och hur gudar eller makter förhåller sig till detta, så kan man lugnt diskutera döden.
Men i vilka sammanhang tillåts vi prata om döden idag?
– När en kär vän eller anförvant går bort och man möts i sorgearbetet, då talar man om döden och sorgen. Vi ägnar oss väldigt mycket åt det som kallas sorgearbete. Det är ett bra ord som tillkommit. Då talar man om döden, inte bara dödsorsaken, utan vad som finns bortom och hur vi ska förhålla oss till det.
Borde förbereda oss på döden
Men förutom vid de tillfällen då en anhörig går bort är det enligt Britt-Mari Näsström ovanligt att vi pratar om döden. Det ses som ett allt för sorgligt och ledsamt samtalsämne. Hon säger att hon tycker att det är märkligt att vi inte tar tillfället i akt och förbereder oss då döden är något som alla möter. Genom en livstid hinner man möta döden på olika sätt innan man till slut står inför sin egen.
– Förr eller senare är vi där att de som är nära och kära går bort och då måste vi förhålla oss till det. Jag tror att alla tänker på döden, men det är inte dagens samtalsämne. Det är något som kommer fram i mera lugna stunder där man kan prata allvarsamt med varandra.