Två unga killar sätter ner varsitt ljus framför tavlan med de två offrens namn. De ser sammanbitna ut, och stirrar in i stearinljusens sken. Sedan ställer de sig långsamt upp, backar en bit och lägger armen om varandra. Och de symboliserar på något sätt stämningen här i Kronogården. Ilska och sorg, men en omisstaglig värme.

– Våra liv har förändrats för alltid, säger en ung tjej och det brister i rösten.

– Förut kände vi oss trygga här, men nu kan man inte sluta tänka på det som hänt. Det kommer alltid att finnas med oss.

”Jag är arg”

– Varför frågar ni folk hur de känner?

Frågan kommer från en ung man som står en bit bort. Han, och hans vänner, har åkt hit till Kronogården från Göteborg. Och han tycker att svaret på frågan som redan ställts så många gånger, av så många journalister till så många människor här, har ett självklart svar.

Istället för att fråga vad han känner vill han prata om vad som ligger bakom dådet, strukturerna i samhället som han menar ligger till grund för hatet som motiverat det ofattbara. Plötsligt avbryts han av sin vän:

–  Jag är arg. Det kan du få berätta. Jag är arg, för jag tar det här personligt. Det som hänt här, och han som gjorde det, är ett resultat av något mycket större. Det var bara en tidsfråga innan något sådant här skulle hända.

– Hur ska man kunna känna sig trygg, hur ska jag känna mig trygg nu?

Hans dotter var i skolan

Jag träffar Armand Nemonai. Han bor i Kronogården och kände elevassistenten som blev gärningsmannens första offer. De brukade spela fotboll tillsammans.

Armand berättar att hans dotter var på Kronans förskola, och han var på väg mot Göteborg, när han fick ett telefonsamtal. Det var en kompis som berättade att det skett en attack mot skolan.

– När jag kom hit fick jag panik. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag sprang till skolan och tittade mig omkring, jag ville bara se att min dotter mådde bra, om hon levde. Men jag fick inte komma in.

Till slut fick Armand tag på en lärare, som berättade att barnen fanns i klassrummet. Men det dröjde en halvtimme tills han fick veta att hans dotter, Sara, mådde bra och var oskadd.

– Min sambo kunde gå in och hämta henne. Och då kunde jag bli glad igen.

”Alla grät i skolan”

Ljus efter ljus tänds. Ungdomar från skolan, några av dem som var i klassrummet och såg sin lärare huggas ner, står i cirkeln omkring minnesplatsen. Men många kommer från andra delar av Trollhättan för att delta i sorgen.

Louise och Anna håller i varsitt ljus, ett är format som ett hjärta. Och de berättar att det varit tungt i deras skola, Sylteskolan, som ligger i närheten.

– Många känner de som dog här, och alla grät i skolan idag.

Annas mamma, Britt-Marie, fortsätter:

– Jag hoppas verkligen att alla tar avstånd från rasismen och nazismen. Vi måste ta hand om våra invandrare.

Oro för motivet bakom attacken

Rasismen. Ordet som upprepas av så många runt omkring här. För det är just motivet bakom den skoningslösa attacken som skapar oro, och obehag. Sten Orvang är rädd för att det ska bli fler dåd i hatets spår.

– Det är så ofattbart att det kunnat hända i våran lilla stad.

Sten är här tillsammans med sin fru Birgit, för att visa sitt stöd.

– Någonting vill man ju göra, men det är svårt att veta vad. Så vi la ner lite blommor och tände ett ljus.

”Vi älskar det här landet”

Trygghetsvakten Tony Tillio är vid det här laget ett bekant ansikte. Han jobbar från morgon till kväll som volontär. Det är självklart säger han, för att se till att det finns en gemenskap och ett stöd.

– Det här kommer inte få oss att ge vika. Vi älskar det här landet, och han som gjort det här är utanför allt det.

Det kommer att ta tid att läka, säger Tony Tillio. Han har svårt att förstå hatet som gjort att de alla står här just nu, med vad han beskriver som en ”svidande känsla i hjärtat”. Men så pekar han bort mot folksamlingen och de många ungdomarna som kramar om varandra.

– Ser du det här? Den här kärleken till varandra. Det är det enda vi kan göra för att vinna över hatet.