Samtliga förorenade områden i Sverige inventerades mellan 1999 och 2015. Kartläggningen visade att det finns 334 potentiellt förorenade gruvområden i riskklass 1 -2 som bedöms vara i mycket stor risk eller stor risk för människors hälsa och miljö. Av dem är nu 33 helt åtgärdade eller delvis åtgärdade. Framförallt ligger områdena i Västerbotten, Västmanland och Dalarna.

– Områden som har en hög föroreningsproblematik behöver saneras. Sverige har en lång gruvhistoria. Det finns många stora och små dagbrott, men alla har inte en påverkan. Kraftsamlingar ska gå till de som utgör en stor risk, säger Jonas Fors.

Ingen provtagning har gjorts

I kartläggningen har man gjort en samlad bedömning av arkivmaterial och undersökningar av området som har gjorts, samt intervjuer med människor som arbetat eller har kunskap om gruvan.

– Vi bedömer områdena som potentiellt farliga men det har inte gjorts någon utredning av samtliga områden ännu, säger Jonas Fors.

Flera av gruvområdena har åtgärdats och sanerats medan vissa är under pågående utredning. När det handlar om gamla gruvor är det ofta gamla föroreningar och det företag som gett upphov till skadan kan ofta inte ställas till svars för att betala utredningar och åtgärder enligt miljöbalken.

– Det är en väldigt kostsam åtgärd när det handlar om stora gamla gruvor på ett stort geografiskt område och det är ett läckage som sprider sig. Då måste det ske med bidrag från staten om det är högt prioriterat och ingen kan stå till svars, säger Jonas Fors.

”Viktigt att ställa krav”

För att finansiera sanering och undersökning av ett gruvområde behöver kommunen skicka in en ansökan till länsstyrelsen som sedan kan skicka vidare ansökan till Naturvårdsverket.

Miljölagstiftningen har förbättrats och Jonas Fors på Naturvårdsverket menar att det numera ställs högre krav att gruvbolagen ska avsätta pengar för sanering.

– Det har blivit bättre och bättre efter hand. Det är en viktig del att ställa miljökrav på pågående gruvverksamhet, säger Jonas Fors.