”Obotligt sinnessjuka kunna nu blir friska”. Den rubriken kunde man läsa i Västerbottens Folkblad år 1948. Det är en av många positiva artiklar som skrevs om lobotomi under 1940-och 50-talet.

Lobotomi var ett ingrepp på schizofrena där man skar av kontakten mellan pannloben och känslolivet. Men trots att dödligheten var stor så spreds bilden till allmänheten att lobotomi var ett bra sätt att bota psykiskt sjuka. Man litade blint på vad läkarna sa.

Medierna var positiva

Kenneth Ögren vid Umeå universitet är doktorand vid Institutionen för klinisk vetenskap, psykiatri och Institutionen för kultur och medier. Han har undersökt 111 artiklar i svenska och amerikanska medier. De allra flesta är positiva eller neutrala till lobotomi. Bland de negativa artiklarna är de flesta amerikanska.

Skrevs det någon kritisk artikel i Sverige?

– Ingen kritisk artikel där man ser att journalisten använt en undersökande metod och tittat på andra källor, tittat på resultatet av lobotomier i andra länder, säger Kenneth Ögren, doktorand vid Institutionen för klinisk vetenskap, psykiatri och Institutionen för kultur och medier

Vid Umedalens sjukhus utfördes flest lobotomier i hela landet – hela 771 stycken. De patienter som överlevde blev känslomässigt likgiltiga, många fick epilepsi eller infektioner. Men psykvården granskades dåligt. Staten hade en dubbelroll – där man både ägde och drev sjukhusen och samtidigt skulle granska dem.

– Man utredde sin egen verksamhet och då är det möjligen förståeligt att kritiken av resultaten av lobotomierna inte kom fram, säger Kenneth Ögren.

Kritik i andra länder

I andra länder, som USA, hade ingreppen kritiserats under lång tid. Men vid Umedalens sjukhus pågick lobotomierna fram till år 1958. Då var många patienter skadade för livet.

Enligt Kenneth Ögren visar det på hur viktigt det är att sjukvården granskas.

– Om inte medierna bidrar med undersökning och en kritisk hållning, speciellt till medicinska upptäckter och behandling, då kan det leda till mycket allvarliga konsekvenser, säger Kenneth Ögren.

Maria Brändström