Musiketnologen Alf Arvidssons bok ”Musik och politik hör ihop” visar dock att det inte bara var, det vi idag kallar för, proggen som förde den politiska debatten. Boken analyserar hur den politiska viljan mellan åren 1965 och 1980 påverkade dåtidens visa, jazz, folk- och konstmusik och som sedermera blev den progressiva musikrörelsen – proggen.
– Den proggresiva musikrörelsen var ett nätverk som bestod av musiker, alternativa skivbolag, enskilda aktivister och föreningar som ordnade konserter, säger Alf Arvidsson, etnologiprofessor vid Umeå universitet.
Ett politiskt nätverk
”Nätverket” hade under tidsperioden ett stort inflytande i massmedia, till exempel att man fick Sveriges television att dra sig ur Eurovision Song Contest 1970.
Två år tidigare, 1968, nådde majrevolten Sverige och kulminerade i Kårhusockupationen i Stockholm. Den politiska debatten kulminerade och fick en stor påverkan på det svenska musikklimatet.
Flera faktorer spelade in att musiken nu fick en mer politisk roll genom budskap, alternativ och att aktivera människor.
– Det fanns ett allmänt vänsterpolitiskt uppsving i samhället som förväntades att ge genomslag på alla områden. Musik fick även ett större utrymme i samhället genom till exempel melodiradio och stereogrammofon.
Nya roller för musikern
Att musik blev politik skapade även nya roller för musikern. I boken beskrivs tre generella grupper som den medvetne artisten ingick i.
Först ut var ”Aktivisterna” vars utgångspunkt var det politiska budskapet och endast använde musiken som medel för att uttrycka sig.
– Ett exempel på denna grupp är Freedom Singers som var FNL-gruppernas första sånggrupp i Stockholm.
Därefter kommer ”Animatörerna” som hade som syfte att göra musiklivet mindre elitistiskt och konsumtions- inriktat. En grupp som ingick i denna grupp är Träd, Gräs och Stenar som arbetade mycket med att involvera publiken i sitt eget musicerande.
Den tredje artistgruppen var för de ”Alternativa artisterna” som tog avstånd från artist- och stjärnstatusen för att istället agera som socialistiska föredömen.
– Där kan vi se Hoola Bandoola Band som är alternativa i det att bandet framför popmusik men med ett helt annat, politiskt textbudskap.
Proggen åter på skivhyllorna
Idén till boken fick Alf Arvidsson genom den progressiva musikrörelsens återkomst på skivhyllorna samtidigt som flera grupper och artister – såsom Nationalteatern och Träd, Gräs och Stenar – återigen började spela på scenerna runt om i Sverige.
Proggen var/är åter i ropet och genom att gå igenom dåtidens musiktidskrifter, debatter och se hur idéerna kring musikens politiska betydelse organiserades i föreningar och partier stötte författaren även på artister från Västerbottens län.
– Ja, det fanns en livaktig musikrörelse även här i länet. Till exempel Trotsålderns Barn, Virgo och Burträskar'a.
Även om våren 1980 anses som den definitiva slutpunkten för den svenska proggresiva musikrörelsen så finns det idag artister som Alf Arvidsson tycker har anammat den musikpolitiska rollen.
– Ja, bland annat Doktor Kosmos och Stefan Sundström och även Mikael Wiehe som har fortsatt på egen hand efter tiden i Hoola Bandoola Band, avslutar Alf Arvidsson.
Olle Gunn