Efter ett uppehåll på 10 år har det klassiska Vindelälvsloppet i Västerbotten återuppstått i år, och Heidi Anderssonvar med och sprang i stafetten. Innan hon tog över från förstalöparen vid två-tretiden på natten oroade hon sig för sin första riktigt långa löptur på asfalt. Det visade sig gå bara fint:

– Ja, jag kom i mål! Jag kände mig som Hulken... Jag tänkte liksom ”Det här går bra, gud vilket fantastiskt löpsteg jag har”, men det var ju de första två kilometerna, säger Heidi och skrattar.

Men hon lägger också till att hon som ett barn i bil frågade alla hon såg, ”hur långt är det kvar?”

Lyckades springa om

Sista kilometerna började hon känna av ena höften och knät litegrann, men hon har inte lyckats hitta sin resultattid någonstans ännu.

– Jag hade förväntat mig att det skulle vara en plåga men det var rent behagligt. Jag kanske har sprungit för långsamt?

Heidi startade tillsammans med tre cyklister som förstås drog iväg direkt.

– Men jag lyckades se en människa som jag kunde springa om så det var kul!

Tror på loppet

Heidi Andersson tror att det är en bra idé att som i år komprimera loppet och springa på natten.

– Sen får de kanske lägga till lite ”Vindelälvsloppet toughest” så får de fler deltagare...

Hon kommer dock inte finnas på plats vid den slutliga målgången i Vännäsby.

– Nej, då har vi Stora Ensamhetsmästerskapen i armbrytning och det är heligt.

Missa inte heller intervjun med Heidi från innan starten – klicka på länken här nedanför!