I skogen utanför Skellefteå går vinterns avverkningar med rasande fart. Frusen mark, lite snö, hyfsade priser. Och ju snabbare produktion, desto högre förtjänst för de entreprenörer som utför själva jobbet åt bolag och skogsägare på ackord.
Men rastkoja, då?
– Jag klarar mig utan, jag har det bra här inne där jag sitter, säger Ida Karlsson.
Sitter kvar i maskinen
Ida Karlsson kör en skotare. Hennes sambo Anton Häggström manövrerar skördaren. I en gallring ska flera beslut ska tas under bråkdelar av en sekund. Vilket träd ska sparas? Vilka ska fällas? Åt vilket håll för att inte skada de som ska vara kvar?
– Det är massor med beslut som ska fattas. Ibland är det svårt och då blir man trött, säger Anton Häggström.
Ändå saknas rastkojor, där man kan äta, koppla av och vila en stund, på allt fler avverkningsplatser i skogen. Vid avläggen står bara en pickup med diesel på flaket. Men ingen rastkoja.
På GS-facket – där en stor del av landets skogsarbetare är organiserade – ser man med oro på trenden att allt fler arbetsplatser i skogen saknar de lagstadgade skogskojorna.
– Vi bearbetar arbetsgivarna att följa arbetsmiljölagen, men får ständigt höra olika undanflykter. Logistiken, kostnaden och besväret. Men har man flera anställda är kostnaden mycket rimlig, säger ombudsmannen Kristoffer Englund på GS-facket i Umeå.
Ida Karlsson och Anton Häggström är bara 24 år gamla, och har varit ett par sen tiden på naturbruksgymnasiet i Burträsk. Sedan några år tillbaka bor de utanför Norsjö och driver en entreprenadfirma utan anställda.
Ida och Anton följs åt till och från jobbet, men sitter lika gärna kvar i maskinen hela arbetsdagen.
Äter ni tillsammans?
– Nej, vi äter i var sin maskin. Det är lugnast så, säger Ida Karlsson.
Kan kissa under en gran
Ida och Anton har ändå ett slags personalbod på hjul, en servicebuss med verkstad där bak och fikautrymme i mitten.
– Vi använder den inte, men den finns, konstaterar Ida.
Toabesök då?
– Under en gran, det funkar bra, säger Ida.
Entreprenörerna har tuffa avtal med bolagen. Ska det egna företaget bära sig måste maskinerna arbeta.
Lagstadgade raster ersätts av andra sorts avbrott, som när maskinerna ska tankas eller något annat måste fixas utanför den varma och ombonade hytten.
– Att gå till en koja någon kilometer ifrån maskinen blir för långt att gå och tar för lång tid. Vi kan heller inte sitta i kojan och fika halva dagar. Vi är ju här för att jobba, säger Anton.