– Men känner sig liksom otrygg, när man är ensam och när man inte är riktigt pigg. För pigg är jag ju inte. Det går bra när jag sitter, säger Britt Pahlin.
Hon har ont i axeln och ryggen och problem med höften. Sex gånger har hon ramlat i lägenheten.
Ensamheten är värst
– Ja, nu slog jag ju sönder huvudet. Jag har ju varit på sjukhuset när jag har ramlat flera gånger. De fick sy, säger Britt Pahlin.
Den enda hjälp hon haft hittills från kommunen är ett trygghetslarm. Annars är det barnen och snälla grannar som ställer upp, förutom städning som hon anlitar ett bolag för.
– Man vill ju försöka klara sig själv, menar hon.
Förutom att kroppen säger ifrån är det ensamheten som är jobbigast.
– Man sitter ju bara och tittar liksom. Jag har ju besvär med ögonen, så jag kan inte läsa så mycket heller nu, konstaterar hon.
”Man får inte vara så gnällig”
Britt Pahlin har ansökt om att få lägenhet i ett särskilt boende. Först fick hon nej av kommunen, men sedan rätt i Förvaltningsrätten. När då kommunen överklagade det beslutet, kändes det tungt.
– Jag blir ju äldre. Det blir sämre och sämre. Det blir ju inte bättre. Men man får inte vara så gnällig, säger hon.
LÄS MER: Kommunen backar – nu får Britt plats på boende
Britt Pahlin vill inte så gärna erkänna det, men hon är orolig.
– Man känner ju sig inte som vanligt iallafall. Man blir less. Jag vill bara dö, det blir ju så. Jag tycker inte alls att det är något roligt nu, säger hon.
Kramfors kommun anser i sin överklagan till Kammarrätten att Britt Pahlin kan bo kvar ensam hemma, bara hon ansöker om hjälp från hemtjänsten.
– De har väl några regler de går efter förstås, säger hon.
Vill ha någon att prata med
Om ett par veckor fyller Britt Pahlin 96 år. Hon har sagt ifrån sig all uppvaktning, men hon har en önskan.
– Ja, det skulle ju vara att jag finge en lägenhet därnere, säger hon och skrattar förläget.
Tvärs över gatan är boendet Britt Pahlin drömmer om. Hon ser det från sin balkong.
– Om det inte går, då får det vara, säger Britt Pahlin, även om hon hoppas på en flytt.
– Där finns det ju sällskap, vet du. Det är ju det som gör det.