När orden inte räcker till

”Du ligger ihopkrupen under ditt nya tyngdtäcke. Åtta kilo vilar mot din kropp. Det är för lite, sa du till mig häromkvällen.

Din hand letar sig in i min och omsorgsfullt flätar du ihop våra fingrar. Jag pratar om morgondagen. Du svarar att din hjärna inte släpper in mina ord. De landar tungt på ditt täcke.

Med min fria hand sopar jag bort alla ord som besvärar dig. För drömfångaren vant över din panna och du somnar snart tryggt i mina armar.

Orden ligger kvar på mitt lakan. De skaver och jag kan inte somna. Snart har det gått två år. Månader av vakum och veckor av stela picto planeringar. Jag får skavsår av alla vassa kanter.

Jag drömmer tungt om ett eget liv. En liten stund är jag som alla andra. En som räknas. Inte bara en militant mamma med smutsigt hår. Viktig och framgångsrik.

På morgonen samlar jag ihop mina ord och bär dem omsorgsfullt ner till köksbordet. Ägnar en timme till att plocka ut de viktigaste. Nogrannt. Letar efter svartvita bilder i porslinsskålen. En bröllopspresent. Aldrig finns de rätta bilderna. Jag svär inombords.

Jag dricker mitt kaffe och tittar på dig. Du skrattar gott åt ett konstigt Youtubeklipp. Jag förstår ingenting. Du strålar. Stillsamt undrar jag vem du är och om mina ord någonsin kommer att nå fram. Framgång.

En sak kommer alltid vara förevigt. Min kärlek till dig och din till mig. Den räcker till. En kärlek som ändå inte går att beskriva med ord och stela pictobilder. En sak som jag inte behöver förmedla med ord. Det fyller hela rummet vart vi än går. Du känner det. Det vet jag. Jag känner dig.”

Carina Silva