Det så kallade Lindomefallet i Västsverige 1990 – där det inte kunde bevisas vem som mördat en 89-årig man och där de båda misstänkta skyllde på varandra och sedan frikändes – blev upphov till en häftig debatt om rättssamhällets misslyckande.
Men redan fyra år tidigare utspelades ett snarlikt fall i Västernorrland, närmare bestämt i en lägenhet på Johannedalsvägen i Sundsbruk.
Den 11 april 1986 hittades 25-årige Tomas Källberg död i sin säng. Han hade två kraftiga skärsår i halsen och hade då varit död i ett och ett halvt dygn.
Bindas
Redan dagen efter greps två misstänkta män. Den ene: en 27-åring på permission från den slutna psykiatriska avdelningen på Sidsjöns sjukhus. Den andre: en 15-årig pojke.
Båda kunde bindas till brottsplatsen via fingeravtryck. Tre knivar, varav en konstaterades vara mordvapnet, hittades också.
Men vem hade utdelat de dödande knivhuggen i halsen?
De båda misstänkta skyllde på varandra, och den kriminaltekniska undersökningen kunde inte visa vem som hållit i kniven.
15-åringen dömdes
Åklagarens ansåg att 27-åringens berättelse trots allt var något mer trovärdig och åtalade 15-åringen för mord medan den andre mannen åtalades för medhjälp till mord.
Sundsvalls tingsrätt gick i stort på åklagarens linje och dömde 15-åringen för mordet medan 27-åringen befanns skyldig till medhjälp till grov misshandel och vållande till annans död. Alla parter i målet överklagade domen.
Hovrätten för nedre Norrland kom fram till att det var styrkt att båda männen och inga andra funnits i lägenheten vid mordtidpunkten – men att det inte gick att fastslå vem av dem som hållit i mordvapnet.
Båda friades
Utifrån den slutsatsen friades båda männen för mordet.
Riksåklagaren drev målet till Högsta domstolen som efter moget övervägande inte heller kunde fälla någon av männen för mord. Däremot dömdes 27-åringen slutgiltigt för medhjälp till grov misshandel och vållande till annans död till fortsatt psykiatrisk tvångsvård.
Därmed konstaterades han alltså ha deltagit aktivt i brottet. Men trots att ingen annan än han och 15-åringen varit på plats vid mordet är det fortfarande höljt i dunkel vem som egentligen dödade Tomas Källberg.
Lindomefallet
Hösten 1990 slogs 89-årige Ernst Olsson i Lindome söder om Göteborg ihjäl med en stekpanna när han överraskade några inbrottstjuvar i sitt eget hus.
Det kunde bevisas att två män i 30-årsåldern varit på brottsplatsen – men inte vem som utfört mordet.
En av de två misstänkta erkände först mordet men tog senare tillbaka erkännandet, och i domstolen skyllde de båda åtalade männen på varandra.
Tingsrätten dömde den ene för mordet, men han – försvarad av Njurundaadvokaten Pelle Svensson – överklagade.
Hovrätten för västra Sverige kom fram till att det inte kunde uteslutas att båda männen dödat Ernst Olsson i samråd. Men det scenariot fanns inte med i åklagarens gärningsbeskrivning. Därför kunde rätten inte pröva den möjligheten, och följaktligen inte heller döma männen för att ha begått mordet i samråd.
Och eftersom åklagaren inte begärde prövningstillstånd till Högsta domstolen stod den friande domen fast.
Lindomefallet väckte stark och upprörd debatt och kom att bli en symbol för den typ av rättsfall där de misstänkta skyller på varandra och på det sättet får mildare straff eller frikänns helt, om det inte går att bevisa vem som utförde själva gärningen.