Krismötet med Sekabs ägare december 2008 – visar att ett avtal om försäljning var nära förestående och att värdet på de afrikanska projekten låg på runt 200 miljoner. Bolag som senare såldes för 400:-. Nu blir turerna åter föremål för en anmälan.

Sekabaffären anmäls igen

Uppdaterad
Publicerad

Häromdagen lade ekobrottsmyndigheten i Umeå ner utredningen kring Sekab – men nu talar allt för att affären får en fortsättning. Beslutet kommer överklagas de närmaste dagarna.

De ursprungliga anmälarna tänker inte släppa fallet -  och kommer att överklaga åklagarens beslut att lägga utredningen.  Redan inom de närmaste dagarna kommer en s k överprövan av beslutet att lämnas in.

Dessutom kastar man in ett trumfkort – ett dokument som ger en ny bild av förspelet till Sekabs Afrikaaffärer, dokument som ekoutredarena, enligt uppgift, inte haft tillgång till.

Dokumentet är från ett ägarmöte, två veckor före jul 2008. Ett dokument som visar att man redan då hade en klar uppfattning över värdet på, bland annat, de afrikanska tillgångarna.  Ett dokumentet som dessutom beskriver hur ägarna tycks ha varit mitt uppe i en försäljningprocess, med flera intresserade köpare.   Ett Mou, ”memorandum of understanding”, alltså en avsiktförklaring, fanns på plats.

I en tidsplan skissades på ett färdigt avtal inom några få månader. 

Våldsamt prisfall

Ett halvår senare hade priset på Sekabs afrikanska tillgångar rasat våldsamt i värde.  Värderingen i december på 200 miljoner var som bortblåst när Sekabs förre Vd, Per Carstedt, till sommaren 2009 fick uppdraget att pejla markanden inför en försäljning.

Han kom fram till ett värde som låg 199 999 600:- lägre. 

400 kronor var det värt, slog han fast. Och rekommenderade sig själv som köpare.

Turerna kring den affären är en av de centrala frågorna i den nya anmälan som Ekobrottsmyndigheten nu får ta ställning till.

Kommunalt bolag i internationella affärer

Att kommunägda Sekab överhuvudtaget gav sig på internationella affärer på andra kontinenter hade sin grund i den omställning tvingats till – företaget jagade efter nya vägar för etanolproduktion. 

Mycket hade förändrats på bara några få år. 2004 hade dåvarande statsminister Göran Persson (S) invigt den s k Etanolpiloten och förnöjt förutspått en ny industriell  epok längs norrlandskusten.

Etanolen kunde bli Norrlands olja, hette det.  Men etanaol gjord av skogsråvara kom att visa sig både olönsamt och miljömässigt tveksamt. 

Alternativet var att istället göra etanol av sockerrör och majs.

Sekab satsade internationellt

Sekab satsade på östeuropa, Polen och Ungern.  Och Afrika – ett dotterbolag hade bildats i Tanzania, ett annat i Mocambique.

De afrikanska projekten uppskattades i december 2008 ha ett värde på runt 200 miljoner kronor.

Men etanolmarknaden hade kapsejsat samma höst och nu gällde det att försöka hitta köpare till bolagen. 

Fortfarande, när ägarna samlades till decemberkrismötet 2008 i Umeå, var Per Carstedt Vd – och delägare – i Sekab.

Några månader senare skulle han få sparken. Men han blev kvar i styrelsen och fick dessutom ansvaret för avvecklingen av den internationella delen av bolaget.

Enligt uppgift anlitades även ett norskt konsultbolag i jakten efter köpare,  men där uppger man idag att någon sådan rapport inte finns kvar på företaget.  I alla händelser hade de som kunde ha varit inblandade då lämnat företaget – och de tömde sina datorer när de slutade.

Hela jakten på köpare under 2009 slutade – som bekant – med att bägge de afrikanska Sekab-bolagen till slut kom att köpas av Per Carstedt själv.  På hans egen rekommendation. 

För 400:-. 

”Det finns ingen Sekabaffär”

Hela Sekabhistorien har skavt länge i Örnsköldsvik, även om kommunens högsta politiska företrädare ilsket har värjt sig mot beskrivningen i media.

”Det finns ingen Sekabaffär” har förra, och mångåriga kommunalrådet Elvy Söderström , (S) upprepat gång på gång.

Men det var väl knappast någon bland de luttrade skattebetalarna i Örnsköldsviks kommun som blev särskilt förvånad när det stod klart i vintras att turerna kring Sekab skulle bli öremål för en brottsutredning. 

Alla prognoser fick slängas i papperskorgen

För att ringa in händelseförloppet är det enklast att  backa till  tiden för ägarmötet, ett par veckor före jul 2008.

Finanskrisen rasade för fullt och oljepriset befann sig i fritt fall.

När Sekabs ägare träffades i Umeå var läget bekymmersamt – för att inte säga akut-  för Sekab.

Kunderna var på väg att överge Sekabs produkt E85, fordonsetanolen. 

När bensinen faktiskt blev billigare att tanka än etanolen vände bilisterna snabbt E85 ryggen.

Från november 2008 visade försäljningssiffrorna på en halvering. 

De gamla prognoserna fick helt enkelt slängas i papperskorgen.

Ett katastrofscenario  

Det gick ju naturligtvis inte att veta där och då, i december 2008, men etanolens resa utför hade dessutom bara börjat.

Fem år senare hade andelen etanolbilar krympt ihop till 1 % av nybilsregistreringen – att jämföra med toppåret 2008 då nära var fjärde ny bil var etanolanpassad. Lika snabbt som etanol blivit standard vid landets bensinmacker, med god hjälp av den s k pumplagen, lika snabbt började etanolen tappa mark.

Men redan där och då,  under de sista veckorna av 2008,  fanns tillräckligt många andra problem för ge ägarna huvudvärk.

Vilka alternativ hade man egentligen kvar för att rädda verksamheten? 

Skulle det ens gå? 

På ägarnas bord låg ett underlag som presenterade tre olika handlingsvägar. 

Alternativ tre var det mest långtgående.

Och mest skrämmande. 

Det beskrevs i två ord;  omedelbar likvidation. 

Ett alternativ med katastrofala konsekvenser. 

Det gemensamma kommunala ägarbolaget Nekab, Norrlands Etanolkraft AB,  skulle hamna på ekonomiskt obestånd, kommunernas energibolag skulle tvingas till rejäla nedskrivningar och behöva nya pengatillskott från kommunerna.

Privata ägare hotades av personlig konkurs

Det här var ett alternativ som gissningsvis smakade särskilt beskt i Örnsköldsvik.  Där hade kommunens pågående bygge av ett nytt kraftvärmeverk kraftigt fördyrats.

Ursprungskalkylen för det hade legat på 6-700 miljoner, men nu pekade det mesta på att Hörneborgsverket skulle bli dubbelt så dyrt.

Nej, det kommunala energibolaget Övik Energi hade det kämpigt som det var.

En likvidation skulle innebära att 150 jobb skulle försvinna från regionen i ett svep.

Desstuom, påpekades det i underlaget, skulle de privata ägarna drabbas hårt.

Flera skulle försättas i personlig konkurs.  Något de privata ägarrepresentanterna vid mötet knappast skulle gå med på.

Notan för en omedelbar likvidation:  Minus 825 miljoner kronor.

Avtal klart inom några månader

Sekab var,  då som nu,  samägt av kommunbolag och ett privat företag, på 50/50-basis. 

Den privata ägardelen stod Per Carstedts eget bolag för,  Eco Development in Europe AB.

Det kommunala ägande gick via det gemensamma bolaget Nekab AB, med Örnsköldsvik och Skellefteå kommuner som huvudägare. *

Umeå kommun med endast en liten ägarandel, idag runt 2,5%.

Eller rättare sagt – ägandet går via de kommunala energibolagen, Skellefteå Kraft AB och Öviks energi.

Ägarbilden skulle komma att förändras – det privata ägandet minskades till 30 % och det kommunala ökade till 70%.

Det var ju ändå kommunerna som – med skattemedel – skulle komma att skjuta till det nödvändiga tillskottet på 175 miljoner. 

Det bästa alternativet ansågs vara en försäljning av Sekab, hela eller delar. 

Ett alternativ som under krismötet gick under beteckningen ”2a”. 

Tvingade skjuta till 175 miljoner

Ågarna hyste ett tydligt hopp om en snar affär.  Helst utan att skjuta till de extra 175 miljonerna, men att försöka snabba på förhandlingarna för att slippa utgiften ansågs inte genomförbart.

Det blev till att bita ihop, ta fram pengarna, och fortsätta förhandlingarna med en tilltänkt köpare under ”ordnade former”.

I alternativ 2a fanns, förutom det oljebolag som beskrevs som ”mycket intresserat”,  ytterligare tre företag listade som spekulanter på Sekab.  Det var ytterligare ett bolag i gas- och oljebranschen, ett nordiskt kemi- energibolag samt internationellt processindustribolag

Och värdet på hela Sekab uppskattades till drygt 1,8 miljarder.

Bara de afrikanska projekten värderades till 200 miljoner. 

Polenfabriken såldes 2014

Sekabs övriga internationella engagemang, i Polen och Ungern, väderades till runt 250 miljoner.  Det den polska fabrik man hälftenägde såldes till slut – men först senhösten 2014.

Det ungerska bolaget, Hungarian Bioenergy LTD, ligger f ö fortfarande kvar i bolagssfären.

Men då, vid krismötet i december 2008, visade sammanställningarna  att bara Polenfabriken och de delar av Sekabs intressen i fanns i Bagamoyoprovinsen i Tanzania,  borde ge 220 miljoner vid en försäljning. 

Sekabs afrikanska intressen var större än så – de omfattade inte bara Bagamoyo utan även Rufidjiprovinsen i Tanzaniadär samt intressen i Mocambique och Togo

Detta enligt bedömningen i december 2008.

Redan i mars året efter, alltså några månder efter ägarnas decmebermöte skulle ett avtal vara klart för underskrift. 

Kommunfullmäktige i Örnsköldsvik skulle få affären på sitt bord i slutet av januari. 

Tills dess var förhoppningen,  som saken formulerades i underlaget, ”att slippa offentlighet”.

Men det blev aldrig något avtal. Vare sig med det ena eller det andra bolaget.

Det bidde, kort sagt, ingenting.

Sparkade Vd:n fick miljon för att föreslå – sig själv

I juni 2009, alltså ett halvår efter efter ägarmötet i Umeå i december, fick Carstedt uppdraget att hitta en köpare till Sekabs afrikanska bolag.  Mot arvode -  SVT:s Uppdrag Granskning kunde senare slå fast att Carstedt fått strax över en miljon kronor för uppdraget.

Ett uppdrag som slutade i slutsatsen att den bästa köparen av Sekabs hela innehav i Tanzania och Mocambique  – var han själv. 

För en överkomlig summa: 400:-.

Fyra hundralappar – och ett löfte om del i en framtida vinst för hans bolag EcoDevelopments satsning på sockerproduktion i östafrika.

Ett löfte som idag, sommaren 2015, tycks något svårinfriat.

Sida fick kalla fötter

Nej, framtiden för Carstedts satsning på sockerfabriker ser minst sagt osäker ut – inte minst sedan det svenska biståndsorganet Sida dragit tillbaka sin insats på 600 miljoner kronor i lån, garantier och borgen.

Miljöbråk och oklara markägarfrågor kanske avskräckte.  I alla händelser tycks Sida ångrat sig när utlovade afrikanska finansiärer aldrig dök upp och sköt till sin del.

De ursprungliga 400 kronorna lär väl Sekab ha fått men Sekabs utlovade del i den framtida vinsten, totalt 170 miljoner kronor, tycks vara mer fjärran än någonsin tillförne i denna långa historia.

En utredning har precis lagts ner  – och en ny poppar omedelbart upp i dess ställe.

Affären Sekab tycks vara allt annat än avslutad.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.