Första gången jag var på Stockholm Pride ”ordentligt” var för några år sedan. Kanske var jag sjutton. Jag och en kompis tittade på paraden och var in i Pride park.

Mitt mest distinkta minne från den gången var att jag kände mig så utanför. Inkluderad och älskad i en homokultur där jag förväntas passa in och skapa min identitet men ännu mer exkluderad från ”övriga världen” än innan.

Vi skulle vara ett järngäng som bygger murar mot alla andra eftersom att de hatar oss. Och jag kände mig aldrig så hatad. Det gick speciella ”gå tillsammans till Tunnelbanan”-turer för att alla skulle känna sig säkra när de lämnade Pridepalatsets trygga hamn. Och det gjorde mig otrygg. För jag upplevde aldrig att det fanns en så stark motvilja mot eventet eller mot oss som deltagare, men att myten om att vi inte får vara med upprätthölls. För alla de som gick med i de där vandringarna fick ju bekräftat att det gick bra, nu, när vi gick tillsammans. Vilken tur.

Och så vill jag inte ha det. Jag kan absolut söka en trygghet hos andra som förstår. Som förstår att det kan vara krångligt även bland de mest välmenande vänner att ha en flickvän. Eller att sitta med andra som också växlar lite i könsidentitet. En oas där det är helt normalt.

Men jag vill inte ha det på bekostnad av min normalitet i den vanliga världen. Jag vill äta kakan och ha den kvar. Jag vill vara helt normal i Sverige, inte i HBTQ-Sverige.

I år var det annorlunda. Jag gick i paraden med de stolta nördarna. I egenskap av regnbågslajvare dansade jag mig genom paraden som vikingaman.

Och jag var stolt. Och glad. Och jag var stolt över min nördidentitet. Jag var stolt över min HBTQ-identitet. Jag kände mig trygg och hemma omgiven av nördar och vänner som på olika sätt ifrågasätter rådande heteronorm.

Och mitt i all denna identifiering som flata, transvestit och lajvare insåg jag att det behöver inte vara på bekostnad av en massa annat.

För på båda sidor om paraden, hela vägen från start till slut var det fullt av människor. Och visst, säkerligen stod det såväl bögar som transvestiter, relationsanarkister, bdsm- utövare och allt vad som kan räknas in i regnbågsbegreppet. Men de var SÅ MÅNGA att det omöjligen var bara insvurna. Det var folkfest! Och Stockholm levde upp och njöt av festligheterna tillsammans. Vi dansade och hade kul och börjar bygga broar.

För det går inte att säga att det är perfekt. Jag kan inte säga att det inte är problematiskt att inte vara tjej på heltid. Eller att äckel på bussen inte tar sig friheter på min och min flickväns bekostnad.

Men jag längtar inte efter en frihet som HBTQ-person som innebär att bryta med övriga världen. Utan en där vi firar Pride tillsammans. Och det var vad jag fick i år.