”Stolt förälder!”
Så stod det på plakatet som den medelålderskvinnan håll upp på morgontidningens bild från Prideparaden i Stockholm.
Oj då, tänkte jag, borde jag varit där och varit stolt? Talat om för världen att jag älskar och stöttar min lesbiska dotter? Det gör jag, så klart, men jag hade inte tänkt på att det behövde manifesteras.
För mig känns det, ärligt talat, lite fånigt att vara stolt över Lovisa, för att hon gillar tjejer. Det finns ju så fantastiskt mycket annat att vara stolt över! Hon är klok, kärleksfull, genomskådande och ändå den tolerantaste av människor, vacker, duktig på massa saker. Jag är odrägligt stolt över att hon redan skrivit flera böcker! Och hon är faktiskt den bästa festfixaren genom tiderna.
Jag fick fråga henne: hade du velat att jag var där och talade om att jag är stolt över dig?
– Njae, svarade hon lite dröjande. Om vi hade bott i Ryssland hade jag nog velat det.
Och jag lovade att på stående fot att marschera med – och för – henne om hon någon gång vill det, även om det skulle betyda att jag kastades i fängelse!
I övrigt verkade Lovisa nöjd över att jag är stolt över henne, utan plakat. Oavsett kön på dem hon förälskar sig i.
Som mamma tycker jag att hon har världens vackraste ljusblå ögon. Och att lillebrors grönmelerade också är de vackraste på klotet. Det tillhör mammakraften, att kunna ta emot de gåvor barnen har med sig och haka upp sin kärlek och stolthet på det. Mina barn är olika på många sätt (även om båda gillar tjejer) och har utvecklat olika talanger och strategier. Jag är obegripligt stolt över båda! Kanske borde jag alltid ha med mig ett sånt plakat: stolt förälder.
Det finns massa jobb kvar att göra för hbtq-personer, det råder det inget tvivel om. Och kanske kommer det blåsa snålare vindar igen i framtiden, som kan motivera mig att gå ut och skrika till världen att JAG ÄLSKAR OCH RESPEKTERAR MIN LEBISKA DOTTER OCH JAG ÄR BEREDD ATT TA SPÖ FÖR HENNES RÄTTIGHETER!
Kanske borde jag gått i tåget i somras, som en sympatihandling som kunde ingjuta mod hos någon annan. Jag vet inte, men jag vet att vi inte kan luta sig tillbaka för att några segrar är vunna. Rättigheter för hbtq-personer har en kort och skakig historia, och globalt sett är det eländigt.
Vi måste fortsätta slå vakt om männsikors rätt att leva sina liv på sina villkor. Med eller utan plakat.