– Det är alltid målet som har fått mig att göra alla operationer och rehabövningar. Jag tror att det är oerhört viktigt. Jag hade inte spelat hockey om det inte hade varit för att jag hade ett mål. Jag hade slutat. Det är jag helt säker på, säger hon.

För henne har det varit OS-ringarna och -elden som hon sett framför sig.

– Det är hela tiden OS, att jag ska ha platsen där, som har följt mig under hela min skadeperiod. Flera gånger har jag tänkt att nu skiter jag i det här men då har OS kommit upp i bakhvuvudet – att jag ska dit, säger hon och fortsätter.

– Man måste sätta upp ett mål så att man kan jobba mot någonting. Det underlättar.

Vilken rehabövning ogillar du mest?

– Ha ha, det finns många. Jag brukar fråga min sjukgymnast: ”Vad ska jag göra idag?” Hon svarar bara: ”Du kan det här. Du vet vad du ska göra.” Det om något säger väl att jag har gjort det här väldigt mycket. Jag är så fruktansvärt less på det.

Balans och styrka i en och samma övning är svintråkigt tycker Anna.

– Som när man ska stå med vardera fot på en balansplatta och göra tyngdöverföringar. Det är så sjukt trist. Träna med ström är också så otroligt tråkigt men det ger ett så himla bra resultat så jag gör det ändå. Det är en hatövning med mycket kärlek i.