På 50-talet började en stor invandringsvåg från Finland till Sverige. I samband med detta dök det upp enstaka finskspråkiga klasser i svenska grundskolor. Barnen som gick i dessa flyttades så småningom till svenskspråkiga klasser.

Kommande årtionden fortsatte arbetskraftsinvandringen till Sverige och till en början låg fokus på att invandrarnas barn skulle lära sig svenska. Med tiden växte en rörelse för mångkultur fram och allt fler etniska minoriteter ville ha möjlighet att bevara sitt modersmål.

1975 röstade Sveriges riksdag för en ny invandrings- och minoritetspolitik och 1977 antog regeringen den första hemspråksreformen, som banade väg för en aktiv flerspråkighet i grundskolan. Kommunerna blev då skyldiga att erbjuda hemspråksundervisning för de elever som hade ett annat modersmål än svenska, om eleven så önskade. En förutsättning var att språket var ett levande inslag i hemmet.

Allt fler finskspråkiga kommunala klasser dök upp i Sverige och på 80-talet fanns det redan hundratals sådana i landet. Under 90-talet skrevs det in i grundskoleförordningen att man får anordna tvåspråkig undervisning i grundskolan, så länge minst 50 procent av den sker på svenska. Denna formulering finns fortfarande kvar i skolförordningen.

Under 1990-talet grundades även ett antal sverigefinska friskolor varav fem stycken finns kvar idag, huvudsakligen i Stockholmsområdet. Dessa erbjuder undervisning som sker delvis på finska, delvis på svenska.

Idag används finska som undervisningsspråk främst i de sverigefinska friskolorna, eftersom de finskspråkiga klasserna har försvunnit en efter en, visar Sveriges Radios kartläggning från 2021.