Karta och kompass. Det är vad vi människor brukar behöva när vi har gått vilse. Och det är precis vad brevduvor också använder sig av för att hitta hem så bra som de gör – men deras är inbyggda i deras sinnen.

Forskare har länge vetat att brevduvor använder sig av solen, stjärnorna och jordens magnetfält som kompass för att hitta rätt väderstreck, men vad de använder som karta har inte varit lika klart.

Den amerikanska geologen Jon Hagstrum tror sig nu veta svaret, och han säger sig ha knäckt nöten genom att lösa ett 50 år gammal duvmysterium.

Jordskorpan sjunger

Jorden nynnar konstant på ett slags bakgrundsmusik – ljudvågor med mycket låg frekvens (lägre än vad människor kan uppfatta) som uppstår när vågor långt nere i havsdjupen interagerar med jordskorpan. 

Jon Hagstrum fick en idé om att det är den här markmelodin som duvan använder som karta, och den unika ljudfrekvens som kommer från duvans hemtrakt är det som får den att hitta hem även om den släpps lös långt hemifrån.

Återskapade 60-talsexperiment

För att se om det här verkligen kunde stämma ville Jon Hagstrum återskapa scenariot från duvexperiment som gjordes i USA på 60-talet, där duvorna av någon konstig anledning flög vilse.

Han tog reda på vilka väderförhållanden som rådde de dagar då experimenten ägde rum. Sedan räknade han ut hur jordens bakgrundsljud hade spridit sig just de dagarna. Och det visar sig att med just det speciella väder som rådde så nådde inte jordmelodin fram till platsen där duvorna släpptes.

Men när vädret var normalt, och ljudvågorna nådde fram, då hittade duvorna hem – och det matchade andra duvexperiment från samma plats.

”Atmosfäriska varelser”

Enligt Jon Hagstrum visar detta att brevduvorna använder dessa lågfrekventa ljud som karta för att hitta hem. Men varför funkar brevduvorna på det här viset överhuvudtaget?

– För att de är atmosfäriska varelser. Tack vare att ljudfrekvenserna som duvorna navigerar efter är så låga så kan de färdas hundratals mil genom atmosfären. Ljuden finns där för vem som helst att använda sig av, och evolutionen har hjälpt duvorna (och kanske också andra djur) att göra just det, säger Jon Hagstrum, som blev väldigt förvånad när det visade sig att hans teori verkade stämma.

– Jag har arbetat som geolog i över 30 år och den här upptäckten är det mest överraskande som någonsin har hänt mig.