– Att anmäla forskningsfusk leder inte till någonting. Förutom att man riskerar sin egen karriär, säger Lena Berglin.

När hon och två andra doktorander anmälde sin tidigare handledare för forskningsfusk anade de inte att ärendet skulle ta över fyra år att avgöra – och att hon skulle bli djupt besviken på hur svenska myndigheter hanterat deras fall.

Först valde Vetenskapsrådet att tro helt på Lena Berglin och hennes doktorandkollegor, efter en mycket omfattande utredning av fallet. Den utpekade handledaren ansågs skyldig till fem fall av fusk och förlorade sina forskningsanslag. Men då det visat sig att Vetenskapsrådet haft stor oreda i sina arkiv, och att viktiga dokument i utredningen inte diarieförts ordentligt, så drogs deras beslut plötsligt tillbaka.

– Vi blev väldigt arga och besvikna när vi fick veta att utredningen dragits tillbaka, säger Lena Berglin.

När fallet togs över av Centrala Etikprövningsnämnden – friades handledaren helt – utan att någon av doktoranderna hade fått komma till tals.

Även den anklagade handledaren är mycket besviken på det svenska systemet. Hon anser att Vetenskapsrådets utredning som först fällde henne för fusk var partisk och orättvis och känner sig fortfarande misstänkliggjord i forskarvärlden, trots att hon nu friats från alla misstankar.

– De instanser som utreder sådana här saker måste i fortsättningen ta lika allvarligt på rättssäkerhetsfrågor som man gör i vanliga domstolar, säger handledaren.

Se ett längre reportage om vad forskningsfusk kan få för konsekvenser i måndagens Vetenskapens värld (4/2) 20:00 i SVT2, eller på SVT Play.