Det första de 20000 deltagarna på konferensen kollar upp är restaurangerna inom området. Alla räknar med att vara mer eller mindre instängda och hänvisade till papptallrikar och mackor i plast. Särskilt sista dygnet när ingen vågar lämna området ”ifall nåt skulle hända”. Säkerhetskontrollerna som närapå överträffar de på en internationell storflygplats gör dessutom att ingen vill gå ut och in mer än nödvändigt.

I mediecentret sitter bloggande japaner bredvid stjärnreportrar från engelska stortidningar. Amerikanska massmedia däremot är lätt räknade. Det muttras över det trådlösa datanätet. Överföringshastighet är ordet för dagen, vilket nät funkar bäst och var kan jag sitta? Den som inte följer Twitter är hopplöst efter när det gäller att känna till rykten om hemliga förhandlingar och sent sammankallade presskonferenser. Mötet i Doha ska vara papperslöst, och eftersom man har avskaffat informationsdisken där alla passerar då och då för att se om det finns ett nytt avtalsutkast, får alla utan mobilladdare panik.

Den svenska delegationen har fått ett tråkigt rum nära toaletterna tillsammans med de andra EU-länderna. Svenskarna gör sitt bästa för att vara kompis med alla länder, och hoppas på en allians med Equador. De sista dagarna får man lita på information från EU:s ordförandeland som är mer direkt insyltade i förhandlingarna. Om det inte är Polen igen förstås som alla tycker är värsta stoppklossen. Det blir för dyrt säger de, och om polackerna syftar på att minska utsläppen eller gå med till kafeterian är det ingen som vet säkert.

Kinas stora delegation märks knappast av under konferensen. Kanske sitter de i sina stora fina delegationsrum, vem vet? Även USA håller en låg profil fram till sista dagarna eftersom man vet att man inte har något att vinna på att synas. Då kommer man att framhålla man det egna landet som ”ledande” och visa med egen matematik att det faktiskt förhåller sig så. Ingen tror dem.

EU:s klimatkommissionär Connie Hedegaard kommer rakryggad säga att EU är bäst i klassen och dundra mot länder som inte skärper sig. Sedan får EU skäll av några NGO:s för att man inte sätter sina höga mål ännu högre.

Ö-länderna, som riskerar total utplåning, kommer att anklaga de rika länderna för att svika sina löften och fördriva deras befolkning. Afrikanerna håller med. Och önskar att de hade råd att skicka mer än en delegat till mötet. Men tänker att det ändå är tur att den här klimatmötescirkusen ändå finns för vem skulle lyssna på dem annars?

Bäst informerade om vad som sker i alla parallella mötesrum är miljörörelsen. De får ofta en observatörsplats inne i förhandlingsrummen, de har egna nätverk och delar upp mötena sinsemellan. På det viset har de en märkligt god överblick och blir förstås journalisternas viktigaste källa. Miljörörelseaktivisterna skriver sen oändliga nyhetsbrev fulla med förhandlings-lingo och märkliga bokstavskombinationer. De har blivit en lika etablerad del av förhandlingarna som den japanska delegationen. Men för att inte blandas ihop med densamma delar man emellanåt ut ett tokigt pris för något riktigt smutsigt.

Söndagen mitt i tvåveckorskonferensen är vilodag. Då finns chans att åka på en utflykt som arrangörslandet ordnar. Nu får Quatar chans att visa upp vilket föregångsland man är på förnybar energi och hållbara stadslösningar. Med lite tur kanske till och med spansk tv gör ett inslag om de gröna tak som snart vissnat ner i ökenhettan. De som inte vill åka med på utflykt hoppas att konferensen har förlagts till att varmt ställe med stränder. Och ja, det har den.

I den stora plenisalen är det tomt på varannan plats, och här sitter förstås inte huvudpersonerna, annat än på öppningsceremonin. Ledarna för de stora allianserna och länderna har hemliga möten i konferensrum med exotiska namn. Där sker de verkliga förhandlingarna. Men i gröten av högtravande anföranden i den stora salen, så väcks intresset då och då när ett ”viktigt” land som USA eller ett ”intressant” land som Venezuela, ska använda sina tilldelade minuter vid podiet. Ett skrik, en banderoll vecklas ut. Aktivisten får applåder för att har sagt det alla tänker, att kejsaren inte har några kläder.

Konferensanläggningen är bara bokad till fredag kväll, på lördag kommer 1200 fastighetsmäklare för ett årligt möte. Att ingen klimatkonferens i mannamninne slutat i tid har arrangörerna inte känt till. Fastighetsmäklarna bokas om medan bi-och trilaterala förhandlingar går in ”på övertid”, med kaffe och avhängda kavajer. Alla börjar i panik boka om flygbiljetterna. Några lyckas inte och flera länder blir av med sina chefsförhandlare i matchens sista minuter. (Det här sker fast alla vet att inget bestäms förrän tidigast på lördag, men ingen vill säga det.)

Av ren trötthet viker sig så EU och går med på att Kina och USA inte behöver ändra sig alls. Det här kallas på diplomatspråk en framgång och en viktig byggsten i de internationella förhandlingarna som ska återupptas vid ett extrainsatt möte då alla olösta knutar ska lösas upp. Så går ytterligare ett år medan vädret utanför blir allt bistrare.