I en uppmärksammad artikel i GöteborgsPosten i fredags (7/9), uppmärksammades problemet att jakten på unga talanger inom fotbollen går allt längre ner i åldrarna.

Tendensen har kunnat anas ett tag och alla har ett ansvar för att vi inte bränner ut våra barn innan de ens hunnit bli äldre tonåringar. 

Tendensen vi talar om är alltså att klubbar försöker värva unga spelare i åldrar där de inte ens fyllt 15 år. Utvecklingen har pågått sedan en tid och den drivs från flera håll.

Storklubbar som i jakten på nästa stora försäljning vill vara först med att fånga upp talangerna. Föräldrar som är minst lika ambitiösa som barnen och driver på i sin iver att dess barn ska bli nästa landslagsspelare och i vart fall nå längre än de själva gjorde. Spelarna själva som dagligen speglar sin egen fotbollsframgång och status på sociala medier och slutligen även rådgivare som i försök att legitimera sin egen existens i dessa åldrar föreslår klubbyte som naturlig åtgärd. 

Priset barnen själva, men även fotbollen i stort, kan få betala är högt. Unga barn som tappar lusten för sin sport i tidig ålder och aldrig får chansen att veta hur bra de kunde blivit och väl fungerande lag som slås sönder och tvingas lägga ner när stjärnorna ska dra vidare i jakten på den perfekta ”fotbollsmiljön”. 

Inom Stockholmsfotbollen har situationen nu eskalerat så långt att en 13-årig spelare kan ha bytt lag flera gånger i jakten på den ”perfekta fotbollsmiljön”. 

Så vad ska då göras?
Förbundet har redan tagit flera kloka avkylande åtgärder mot toppning och tidig utslagning. Jag tror för egen del att både toppklubbarna och samhället i stort behöver hjälpas åt att lyfta de många föreningar som verkar under eliten.

Nyckeln är att ge dessa föreningar en möjlighet att ge så många barn som möjligt en så bra verksamhet som möjligt. På det sättet får vi fram flest talanger men föreningslivet kan fullfölja arbetet med att ta det stora samhällsansvar som ofta ingen annan tar. 

Sedan behöver vi alla övriga i vår vardag hjälpa barnen genom att vara lite ”sunt” tråkiga.

Visst kan ett provspel någonstans vara kul, men det är ju så mycket viktigare vad man gör de övriga 364 dagarna det året. 

Sammanfattningsvis behöver vi fortsätta bromsa och motverka en utveckling där kortsiktighet och jakt på snabb framgång ska styra.

Vi ska istället sätta barnet och dess utveckling i centrum. Då kommer alla må bättre och vi kommer på köpet få fram ännu fler bra fotbollsspelare.