Pest eller kolera. Socialliberalen Macron är lika farlig som högerextremisten Marine Le Pen.

Så uttryckte sig Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg (Aftonbladet 26/4) efter att det stod klart att det är de två som gör upp om att bli Frankrikes president under de fem kommande åren.

När hon med rätta utsatts för massiv kritik från såväl vänster som höger försökte sig Linderborg dagen efter på en pudel, och menade i en ny text att Emmanuel Macron inte alls vore en lika farlig president som Marine Le Pen.

Detta förtydligande underminerades dock av att hon samtidigt återigen slog fast att Macrons politik – som eftersträvar ett fördjupat EU-samarbete, fortsatt fri rörlighet och är företagarvänlig och ser möjligheter i en bättre integration – är lika förödande som Le Pens populistiska nationalism.

LÄS MER: Macron i överläge efter het debatt

Det franska presidentvalet 2017 är enligt Åsa Linderborg ”en tragedi”. 

Linderborg är dock inte ensam om sin analys. Liknande tongångar är vanliga i Frankrike. Inte minst bland missnöjda väljare längst ut på vänsterkanten vilka fått se sin kandidat Jean-Luc Mélenchon slås ut.

Argumentationen om att allt är lika dåligt och att det därför är meningslöst att rösta överhuvudtaget kan bli det som slutgiltigt ger högerextrema Marine Le Pen presidentposten.

På samma sätt som besvikna vänsterväljare i USA vägrade rösta på Hillary Clinton och öppnade dörren på vid gavel för Trump. Inte förrän det var försent insåg dessa att Trump faktiskt kunde vinna.

Nu riskerar scenariot upprepas i Frankrike där det för många fortfarande är svårt ta in att Le Pen faktiskt har en reell chans att bli nästa president.

LÄS MER: Därför ska du bry dig om det franska valet

Samtidigt är det tydligt att Marine Le Pen lägger all sin energi på att vinna över just de besvikna, de som känner sig överkörda och osynliggjorda. Hon är inte intresserad av mittenväljarna.

Hos den urbana medelklassen har nationell protektionism och främlingsfientlighet inget att hämta. Extremhögern väljer i stället att kroka arm med extremvänstern och genom populistiska utspel utmåla etablissemanget och den så kallade eliten som ”folkets” huvudfiende.

Genom att rösta på Nationella fronten ska man sätta etablissemanget på plats. Le Pen använder numera till och med samma uttryck som Mélenchon: ”Dégagez-les!” (ungefär ”kasta ut dem”).

Det är tydligt att taktiken en framgång.

Även här i Sverige där socialister som Linderborg köper Le Pens narrativ som målar ut frihandel, globalisering och öppenhet som hot mot vanliga människors trygghet och välfärd. Vilket naturligtvis är en lögn.

Tvärtom har stängda gränser och höga tullar i längden aldrig gynnat den arbetande delen av befolkningen.

Under kortare perioder har stater i bland kunnat hålla igång döende nationell industri med konstgjord andning i form av statliga bidrag och handelshinder.

Men kraschen har blivit desto allvarligare när den väl kommer.

Om det är något som – för att använda Linderborgs ord – är en tragedi, är det hur populism fattar ett allt större grepp runt politiken och hur man från ytterkanterna såväl till vänster som till höger utnyttjar människors oro och okunskap för att vinna mark för idéer som splittrar och slår sönder den gemenskap som finns mellan såväl individer som nationer.

Vi bör därför ta lärdom från Frankrike och inte låta liknande tongångar och oseriösa utspel om ”folket mot eliten” ta över den svenska valrörelsen när den drar igång om ett år.

De enda som har något att vinna på det är Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson. Där kan vi tala om pest eller kolera på riktigt.