Jag har följt utvecklingen i Turkiet, och då särskilt den kurdiska frågan i flera år.

Efter att i några år ha hyst en försiktig optimism, ser jag nu att utvecklingen går i rasande fart i fel riktning.

I helgen går Turkiet till val – för andra gången på 5 månader.  I valet i juni förlorade det styrande AKP sin majoritet i parlamentet som partiet haft sedan 2002.  I samma val kom det prokurdiska HDP in i parlamentet.

Valet i juni förgicks av flera attacker mot HDP, bland annat ett bombdåd i staden Diyarbakir som krävde flera döda och ett hundratal skadade. Trots det lyckade  HDP klara den tioprocentiga valspärren och fick över 13 procent av rösterna.

HDP:s inträde i parlamentet omkulkastade president Erdogans planer på att ändra landets konstitution till presidentstyre.

Ett system, som utan nödvändiga demokratiska traditioner eller institutioner som på ett meningsfullt sätt utövar kontroll över och balaserar den verkställande makten, leder till diktatur.

Men hur kunde HDP lyckas med at fördubbla sitt stöd från tidigare val? HDP appellerade framgångsrikt till inte bara kurder utan alla religiösa och etniska minoriteter i Turkiet.

Partiet gick med ett vänsterliberalt program till val och hade för första gången i Turkiets historia en öppet homosexuell kandidat på sin lista. Vidare bestod 40 procent av partiets kandidater av kvinnor.

HDP appelerade också  till liberala turkar – oroliga över president Erdogans diktatoriska tendenser – genom en betoning på det akuta behovet av reformer i rättsstasriktning, politiskt ansvarstagande och demokratisk konsolidering av det politiska systemet.

Sedan valet i juni har attackerna mot kurder i allmänhet och HDP i synnerhet ökat markant. Flera kurdiska regioner har förklarats som säkerhetszoner. 

Kurdiskt ägda affärer har bränts ner, kurder dödats och misshandlats. HDP:s kontor runt om i landet har attackerats och förstörts. För att göra rädslan total har premiärminister Davutoglu hotat kurderna med återkomsten av dödspatrullerna från 90-talet.

Vid makttillträdet 2002 var AKP en systemkritisk kraft. Erdogans utmanade den priviligierade kemamistiska eliten, reformerade ekonomin och öppnade den politiska sfären för samhällsgrupper som tidigare hade föraktats och marginaliserats av den kemalistiska staten.

Erdogans poltik fick inte bara stöd av konservativa turkar utan även av EU, liberala turkar och kurder.

I takt med att Erdogan har befäst sin makt har han blivit allt mer auktoritär. Han som tidigare utmanade den kemalistiska staten ser sig själv nu som staten.

Erdogan ser nu repressiva institutioner och lagar – som han tidigare så framgångsrikt börjat reformera – som nödvändiga instrument under hans personliga kontroll för att slå mot sina motståndare.

Det är i i ljuset av detta man ska se Turkiets krig mot kurder. Ty HDP som främst representerar en minoritet och dess krav på politiska och kulturella rättigheter kan aldrig bli staten.

Kurder som inte kan bli staten vet att det är enbart en demokratisk rättsstat som kan erkänna, respektera och och i förlängningen skydda deras rättigheter. 

Det är därför liberala turkar stödjer HDP. De har börjat inse att, om HDP hindras från att komma in i parlamentet och kurdernas rättigheter inte erkänns kommer Turkiet aldrig bli en demokrati utan går ett ryskt öde tillmötes. 

Det är därför Erdogan attackerar kurderna, för att skrämma dem att den 1 november gå till valurnorna.

Konflikterna i Mellanöstern påverkar på ett påtagligt sätt Sverige. Konflikterna kan inte lösas långsiktigt utan att viktiga regionala aktörer spelar en konstruktiv roll jämte EU och USA.

Turkiet är i kraft av sitt geografiska läge, storlek och ekonomiska och militära potential förmöget att spela en sådan roll. Men utan fördjupad och stabil demokrati, som i sin tur är avhängigt av en fredlig och rättvis lösning av den kurdiska frågan, kan inte Turkiet hjälpa till att stabilisera Mellanöstern.

Sverige och EU har ett intresse av att demokratin i Turkiet fördjupas.

I det syftet behöver utrikesminister Margot Wallström engagera sig och visa ett öppet stöd för HDP samt verka för att även EU intar en liknande position.