”Vargen borde vara älskad och beundrad”, skriver Christina Lindberg, journalist – författare och Ann Fransson, Jaktkritikerna på SVT Opinion.

De följer upp med att i en fabel ge vargen mänskliga egenskaper. Den tänker, uppfattar vackra fjällvyer, känner av våren, är glad över att lyan inte bara ligger skyddad, den ligger även med den vackra fjällsjön i blickfonden.

LÄS MER: Varg skjuten efter flera hundangrepp

En klok mor har med största omsorg valt ett hem för sina kära. Livet leker, alla är friska och äventyret lockar bortom horisonten.

En klassisk start på vilken saga som helst. Kunde till och med ha varit inledning till någon av min granne Selma Lagerlöfs oskrivna blad.

Sagor ger en spegling av människors sinnebilder och inneboende drömmar. Så även genom tankar och visioner.

Någon gång uppslukas betraktaren av sagans ord och skapade bilder, så till den grad att verkligheten förvandlas till grå, hård och icke hänsynstagande verklighet.

Fjällsjöns inpräntade bild av det goda, ersätts av samhällets majoriteter, som ibland fattar beslut som avviker från det vackra.

Beslut som i det mänskliga och vardagliga samhället, ibland innebär att vargar kommer att beskattas genom jakt. Vargen blir då jämställd med allt annat vilt som begränsas/skördas genom jakt.

Jakt, fiske och samlande är grunden för all mänsklighet. Att skörda av naturens överskott, har alltid varit det normala för den i djurvärlden högt stående människan. I dåtid, nutid och framtid.

Man behöver inte vara inuit för att leva av och älska jakt, det räcker alldeles utmärkt med att vara värmlänning.

Drömmar och visioner är fint. Två små pojkar föddes med en fantastisk utsikt över Siljan. Ett läge som valts av tidigare generationer med omsorg.

En omsorg lika stor som i sagan om mor varg och valparna. Pojkarnas lockelse av fisket i Siljan är stor. Sjö och brygga, bara tiotalet meter från stugans altan.

Stolta fiskare kommer ofta hem med stor som liten fångst. Jakthundar är stående inslag hos familjen. Både pappa och farfar har gråhundar. Den nya valpen får alltid en promenad innan skolbussen.

Lyckan är stor när man får följa pappa och mamma, eller farfar på älgjakt. Spänning och förväntan är stor när kopplet stryks och Diesel eller Sakko släpps för sök. Att få höra hunden skälla på älg är musik i unga mäns öron.

Man tänker på kommande älgjakt hemma hos farfar i Värmland. Stora skogar och spännande jakter har ungdomarna redan i sitt minne. De drömmer om när halvårsgamle valpen Atlas skall jagas in.

Den givna platsen för samling inför och efter jakten är jaktstugan mitt i skogen. Värmen från spisen, det flämtande ljuset från fotogenlampan, ger spänning och mystik för unga tankar.

Men, vad var det nu som hände i måndags? Jo, vargarna dödade och åt upp en hund som jagade hare precis bredvid jaktstugan.

Där kan vi väl inte våga släppa Atlas, Diesel eller Sakko.

Varför har alla våra drömmar förstörts. Varför? Jo, säger farfar, för andra människor förstår inte och vill inte förstå.

Farfar har lovat försöka få bort de besvärliga vargarna och låta de som inte dödar hundar vara kvar.

En saga? Nej en verklighetsbaserad berättelse om min familj. Sann dessutom.

Christina Lindberg och Ann Fransson lever i en sagovärld. Verkligheten har passerat för länge sen. Bäst före datum likaså.

De sprider dessutom osanning gnom att påstå att Svenska Jägareförbundet finansieras genom skattemedel. Tyvärr mina damer, ni har fel även där.

Inte en krona kommer från samhällets insamlade skatter. Det är vi jägare själva som till 100 procent står för alla kostnader genom den årliga Viltvårdsavgiften som alla jägare erlägger.

Ni tillför ingenting, absolut ingenting, för oss som skall leva med vargen helt nära. Varje dag året runt. Det är ett gissel och en oerhörd belastning för oss som bor på landsbygden.

Kärlek är vackert och skall ges till den som uppskattar densamma. Den är ömsesidig när den är som vackrast.