Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

Två vargvalpar i Elverum, Norge, 18 juli 2017. Foto: Terje Håheim / NTB Scanpix / TT Visa alla (3)
Visa alla (3)

”Ge vargen lite kärlek”

OPINION · ”Vargen, som är alla hundars stamfader, borde rimligen vara ett beundrat och älskat djur. Ge lite av den kärlek som du ger din hund när du tänker på Grimma – en varg från de nordliga fjällvidderna som försöker hitta ett livsutrymme här på Södertörn”, skriver Ann Fransson och Christina Lindberg.

Christina Lindberg
Journalist, skådespelare
Anna Fransson
Jaktkritikerna

Historien om Södertörnsvargen, låt oss kalla henne Grimma, börjar för drygt ett år sedan i ett gömsle bortom de norska fjällen i Trysils vackra vildmark.

LÄS MER: Nu ska vargen på Södertörn skrämmas bort

Det är gryning och vårsolen kastar sitt glitter i Nordre Ulvsjöen. I lyan vid fjällsjön föder vargtiken en valpkull med friska och starka djur.

Vargar, som ska bli ett viktigt tillskott i den skandinaviska vargstammen. Predatorer som är livsviktiga för att uppehålla en balans och mångfald i naturen.

De första lektionerna i livets hårda skola innebär att genom lek lära sig brottas, men också att se faror, bevaka sitt revir och inte minst att lära sig jaga.

Det är vargvalparnas lektioner under deras första levnadsår.

Så en dag, när nya syskon är på väg, börjar Grimma och hennes kullsyskon inse att det är dags att ge sig ut på det stora äventyret – att påbörja den långa vandringen för att skaffa sig ett eget liv.

Grimma söker sig längs stigar söderut, hon vet att hon aldrig mer ska återse det lilla gömslet intill Nordre Ulvsjöen, hon förstår att från och med nu är hon en ensam vandrare på jakt efter ett eget liv.

Under de första nätterna hör hon hur föräldradjuren ylar över fjällen. Men allteftersom vandringen för henne allt längre bort från födelseplatsen tystnar ekot från Trysil.

Grimma blir en ensam vandrare utan flock och slutligen ledde hennes vägar till Tyresta nationalpark och dess omgivningar på Södertörn. Ett område med tät bebyggelse och intensiv trafik har hon gjort till sitt livsrum.

Att Grimma överhuvudtaget har lyckats klara den äventyrliga vandringen från sin hembygd i norska Trysil är en bragd.

Hon har utsatts för otaliga strapatser på den väg hon vandrat  genom Sverige och Norge. Vid flera tillfällen har hon försökt att vandra vidare från det hårt exploaterade reviret på Södertörn för att hitta ett lämpligare habitat.

Hon har stått vid Mälarens stränder och övervägt att simma för att hitta ett bättre område. Men hennes naturliga klokhet har satt stopp för det äventyret. Hon har också prövat att vandra österut.

På stränderna vid Smådalarö har hon många gånger känt ett driv att ta sig vidare. En sensommardag fattar hon ett beslut och  hon kastar sig ner i havet för att följa sin instinkt – att försöka finna en livspartner och tillsammans skapa ett eget revir.

Hon simmar tills hon slutligen tar sig iland på Holmöns stränder. Men efter några dygns navigerande bland skärgårdsöarna återvänder hon dock till Tyresta skogar.

Åter på Södertörn lever Grimma ett minst sagt farligt liv. Hon utsätts ideligen för livshotande situationer. Hon korsar ofta tungt trafikerade vägar.

Samtidigt som hon beskylls för att vara närgången och onormal förföljs hon av nyfikna och emellanåt av onda människor.

Hon påstås hota dagisbarn och jaga människor. Det finns ingen hejd på vad en enda varg kan ställa till med i människors fantasi.

Vargarna i Sverige är fridlysta/rödlistade och skyddade genom Art-och habitatsdirektivet. Trots detta stränga skydd fattas ideliga beslut av vårt lands länsstyrelser om att jaga och döda den viktiga predatorn.

Sverige har även i år beslutat att fortsätta den oetiska licensjakten på vår sårbara vargstam. En jakt som Jägareförbundet kräver, en intresseorganisation med myndighetsuppdrag!

Ett förbund där endast en minoritet av Sveriges befolkning företräds. Men trots det, får förbundet stora ekonomiska bidrag på över 50 miljoner årligen.

Med våra skattepengar avlönar de lobbyister som rör sig hemtamt i riksdagshusets korridorer och i EU:s fina salonger. 
Ett förbund som ger klartecken till jakt på djur i hägn eller att använda fällor och motorfordon.

Som om inte det är nog så brukar man även hightech utrustning, GPS-och kamerautrustade hundar – hundar som är utrustade som soldater skickas ut i krig mot sina egna släktingar.

Ett krig som sker under djurens parningstid och i skogarnas barnkammare. Sverige ett sant paradis för jägare! Kom hit, här kan jägare – utan etisk hänsyn jaga de vilda djuren.

Nu vill man tumma på allemansrätten. Förbjuda oss obeväpnade vandrare att ta del av Sveriges natur, störa deras krig i skogarna. Nu vill jägarna ha skogen och viltet för sig själva. Djur som tillhör oss alla. Ska vi gå med på det?

Med ett fullständigt obegripligt adrenalinpåslag hos de 17000 jägarna som registrerat sig för vargjakt startar kriget i början av januari i våra vackra svenska skogar.

Hela vargfamiljer har redan fått sin dödsdom och kommer att utplånas.

Utrustade med kartor de fått via landets länsstyrelser vet jägarna exakt var vargarna har sitt hemrevir. Och våra myndigheter struntar i att följa konventioner vi har förbundit oss att följa.

Vargar – en förföljd vandrare med socialt strukturerade familjer som fungerar ungefär som våra. Alfaparet fostrar sina valpkullar och lever tillsammans ”tills döden skiljer dem åt”.

Men vi får aldrig glömma att vargen är en predator, född att jaga efter byten, fälla dessa och på så sätt finna sin egen föda.

Vi måste förstå att vargen måste döda bytesdjur och att Grimma och hennes artfränder inte har något medlemskap på Konsum eller Ica där vi människor hämtar vårt avblodade och snyggt förpackade kött.

Vad Grimma inte anar när hon vandrar i Tyrestas urskog är att  en av hennes kullsyskon – fått en dödsdom av länsstyrelsen i Stockholm.

Han jagades och sköts under skyddsjakt i Riala efter att först blivit påskjuten av en jägare. Den gången kom han undan och jägaren som sköt på nästan 400 meters håll(!) blev av med uppdraget.

Skyddsjägare med ett dödligt uppdrag i ett område där svampplockande människor befann sig. Men i början av oktober föll det dödande skottet.

LÄS MER: Skjuten varg var från Norge

I värmländska Charlottenberg gick en annan av av Grimmas helbröder samma tragiska öde tillmötes.

Två unga, friska vargar från de norska fjällvidderna fick offra sina liv i en skyddsjakt beslutad på, som så ofta, otillräckliga grunder av en svensk länsstyrelse.

I Sverige tog vandringen slut för de både ungvargarna. En vandring som var menad att föra syskonen till en plats bortom hembygden där målet var att hitta en partner och bilda familj för att sprida sina gener till nya tassemarker.

Och så har vi då den omfattande illegala jakten och bristen på kontroll. Djur förgiftas, hängs och torteras – offer utan möjlighet att försvara sina liv. Varför har det fått gå så här långt?

Grimma som är en nyfiken och ung varg har, till skillnad mot sina kullsyskon, fortfarande chansen att sprida sina gener till vår framtida vargstam.

Vargen, som är alla hundars stamfader, borde rimligen vara ett beundrat och älskat djur.

Ge lite av den kärlek som du ger din hund när du tänker på Grimma – en varg från de  nordliga fjällvidderna som försöker hitta ett livsutrymme här på Södertörn.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.

Vargarna i Stockholms län

Mer i ämnet