Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

Till vänster riksdagsledamot Birgitta Ohlsson (L). Till höger en bild ur TV4 Kalla Faktas reportage om självutnämnda moralpoliser, som trakasserar kvinnor, och hur bland annat skolbarn separeras på skolbussen så att pojkarna får gå på och sitta fram medan flickorna går på och sitter bak. Foto: Per Larsson / TT/ Skärmdump tv4.se

”Stoppa islamistiska manssamhällen”

OPINION · ”Friheten är värd att försvaras. Ett första steg är att inte svika förortens feministiska förväntningar”, skriver Birgitta Ohlsson (L) efter Kalla Faktas avslöjande om moralpoliser och könsseparering.

Birgitta Ohlsson
Riksdagsledamot (L)

Att få ta en kall öl på uteserveringen i sommarvärmen. Att kunna bära kortbyxor en het dag när du köper glass till ungarna i köpcentret. Att sola i bikini på balkongen. Att gå på bio, dansa och sitta på kafé.

Att röra sig fritt i sitt bostadsområde, på torget och ute på stan. Vardagsfrihet som för de allra flesta kvinnor i Sverige är alldeles självklar. Att utbilda sig, umgås och leva sida vid sida med män på lika villkor.

LÄS MER: Skolelever delas upp efter kön i skolbuss

Att helt enkelt ta det för givet att det offentliga rummet tillhör dig lika mycket som kvinna som det tillhör män.

Gårdagens Kalla Fakta (TV4) visade ett Sverige där flickor och kvinnor som växer upp i förorternas patriarkala parallellsamhällen, stundom helt genomsyrade av hedersförtryck, inte kan vänta sig samma nivå av jämställdhet.

Ett Sverige där feminismens ideal tyvärr glidit isär på många sätt. Ett Sverige där olika måttstockar gäller för olika flickor, beroende på deras ursprung.

Könsapartheid på skolbussar där flickor tvingas sitta längst bak, manliga kaféägare som hänvisar kvinnor till en särskild ”kvinnodel” i kaféet, och stora offentliga utrymmen helt tomma på kvinnor.

Vi ser ett Sverige, där kvinnor är privata och män är offentliga. Flickans framtid finns i hemmet. Pojkens plats i världen utanför.

Debatten är definitivt inte ny. I decennier har kvinnor i förorter vittnat om hur småpåvar tagit makten. För över tio år sedan skrev jag hur svensk feminism inte står upp mot bakåtsträvande ideal i förorter.

LÄS MER: Löfven fördömer könsuppdelad skolbuss

Hur småpåvar, män och pojkar som i traditionen, klanen, religionen eller manssamhällets namn tar sig friheten att stympa flickor och kvinnors frihet.

Situationen har blivit värre. Sommaren 2015 skrev förortsfeministen Zeliha Dagli i Aftonbladet om hur fundamentalismens skugga bredde ut sig över Husby.

Hon förlöjligades av fundamentalister, anklagades för att svartmåla förorten, och ignorerades eller förminskades av många vänsterfeminister.

Men frågan om hedersförtryck ska aldrig länkas till rasism, det handlar om mänskliga rättigheter och jämställdhet.

Reaktionerna på Daglis vädjan visar hur politiska bromsklossar stått i vägen för förändring, och varför förtrycket ökat och kunnat pågå så länge.

Jag tror att vi kan bryta småpåvarnas välde genom att ställa oss bakom dessa principer:

  • Universalism:

Tycker vi att kvinnor själva ska välja vem vi älskar och inte pappa, präst eller patriarkat, gäller detta oavsett om vi lever i Tensta, Trollhättan eller Teheran. Vi kan aldrig kompromissa bort lika rättigheter.

Konflikten står mellan liberala samhällen, där människor själva bestämmer över sina liv och religiösa, konservativa, traditionalistiska, fundamentalistiska – i det här fallet islamistiska manssamhällen.

  • Likhetsfeminism:

Om vi tycker vi att kvinnor och män är mer lika än olika – avslöja dubbelmoral. Varför gäller vissa regler män och andra kvinnor? Varför ska kvinnor och inte män täcka sina kroppar? Öppna gråzonen av vardagsofrihet.

Det är självklart att ifrågasätta vidrig iransk sharialag om äktenskap, men knivigare att erkänna att vissa flickor i förorter inte själva väljer partner. Det är ofta okomplicerat att fördöma mullor där borta, men mödosamt att visa nolltolerans mot exempelvis islamistiska småpåvar här hemma.

  • Förväntanssamhälle:

Våra nordiska länder – rankade som bäst på jämställdhet – bygger samhällskontrakt på tillit och ömsesidigt förtroende.

Förväntningar på att medborgare ska göra sin plikt och kräva sin rätt, föräldrar ska uppfostra sina barn, samtidigt som stat, kommun, landsting, skola, polis och vård levererar det som utlovats.

Men samhällskontraktets feministiska förväntningar har brutits brutalt när det accepterats att jämställdhetsribban ligger olika högt beroende på var en kvinna är född.

Inga skattemedel – varken på nationell eller lokal nivå – ska gå till föreningar som uppmuntrar till könsapartheid, kvinnohat och vill förändra samhället med odemokratiska medel.

Inga skolor ska tillåtas existera som tillämpar könsseparatism och särar på pojkar och flickor på lektioner, skolbussar och i sociala sammanhang. Inga platser i det offentliga rummet ska tillåtas att ockuperas av självutnämnda småpåvar.

Vår viktigaste feministiska mission måste vara att alltid gå framåt, att aldrig backa en enda liten millimeter och att alltid fyllas av kallet att varje generation flickor vi sätter till världen ska få det bättre än sina äldre medsystrar och våga leva, arbeta, älska och drömma på samma villkor som sina manliga generationskamrater.

En framgång som utökas, generation för generation, och som inte enbart handlar om förhöjd ekonomisk standard utan också om fler rättigheter, mer möjligheter och fördjupad frihet.

Det är den feministiska kampens värsta mardröm att bara det redan uppnådda skulle bestå, eller ännu värre – att rättigheter vi kämpat oss till skulle fråntas oss.

Friheten är värd att försvaras. Ett första steg är att inte svika förortens feministiska förväntningar.

Småpåvarna måste stoppas!

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.