Annika Taesler om personlig assistans: Det avfärdas som ett enkelt jobb men gör en avgörande skillnad. Foto: Hasse Holmberg/TT/privat
Debattinlägg

”Du har mitt liv i dina händer” – en tribut till en personlig assistent

Publicerad

”Att vara personlig assistent avfärdas som ett så kallat ”enkelt” jobb, utan krav på vare sig utbildning eller särskilda färdigheter. I själva verket är arbetsbeskrivningen en av de mest komplexa”, skriver Annika Taesler som själv är assistansanvändare.

Om debattören

Annika Taesler
Journalist och författare, samt assistansanvändare

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Rubrikerna om LSS och assistans har varit många, de hjärtskärande berättelserna likaså. Barn som tvingas bo på sjukhus, familjer som splittrats, personer som fängslats i sina hem utan möjlighet att kissa eller äta själva. Människor som regeringen fråntagit all livskvalitet, i de senaste årens katastrofneddragningar av den personliga assistansen.

Tyvärr är striden för vårt människovärde långt ifrån över. Men det finns ytterligare en aspekt av detta, som hittills varit märkligt frånvarande i debatten: den nuvarande politiken är även ett gigantiskt svek mot en av Sveriges absolut största yrkesgrupper. 90 000 personer gör varje dag en avgörande skillnad i våra liv – och är samtidigt inte bara underbetalda, utan helt statuslösa på arbetsmarknaden. Den samhällsekonomiska, och arbetsrättsliga konsekvensen av att deras arbeten försvinner förbigås helt.

Att vara personlig assistent avfärdas som ett så kallat ”enkelt” jobb, utan krav på vare sig utbildning eller särskilda färdigheter.

I själva verket är arbetsbeskrivningen en av de mest komplexa som går att tänka sig, och innehåller betydligt mer än att bara hjälpa handikappade på toaletten.

Följande tribut framförde jag vid en manifestation på Stockholm Central nyligen:

Du kommer på morgonen, så tidigt att mörkret fortfarande ligger kompakt. När jag motvilligt kvicknar till liv har du redan ställt en rykande mugg te på mitt sängbord, sköljt min kateter och plockat fram rena underkläder.

De närmaste sexton timmarna lägger du hela ditt egna liv åt sidan. Du fnissar i mjugg när min son säger något tokroligt, slänger dig över varje fortsättning på mitt nya bokmanus och tar med chokladkakor till jobbet när vi har mens samtidigt.

Du hör på mitt tonfall när jag är stressad, förtjust, irriterad på min man, trött och ankommen av skavanker som jag förgäves försöker maskera. När jag tagit på mig den förhatliga projektledarrollen i familjen, när jag tjatar iväg Erik till förskolan. När jag träffar personer utanför familjen, och du snabbt som en kobra rättar till min tröja och burrar upp mitt hår så att det inte blir platt.

Du vet hur jag vill ha mitt smink. Mitt kaffe. Mitt duschvatten.

Du kan numera en hel del av Kents låtar utantill (jag beklagar).

Du håller efter mina skavanker: ärret efter trycksåret som inte får vara i solen, när jag blir blå om läpparna och måste ha min värmefläkt innan jag svimmar.

Du döljer att jag blir fult spastisk när jag är bland folk. Du vet exakt hur många millimeter du måste hålla dig från trottoarkanten innan rullstolen välter och jag ramlar ut i gatan. Du har, bokstavligen, mitt liv – och Eriks – i dina händer.

Du har aldrig ens en millisekunds respit. Om jag hånglar med min man? Då är du där. Snorgråter av PMS? Då är du där. Om jag haft en dålig dag på jobbet och bara vill sjunka ner i soffan och stänga ute världen, ja, då är du där. Och du, som alltså är påtvingat halvmetersavstånd från mig nästan ett helt dygn, måste göra ditt jobb lika prickfritt oavsett läge och stämning. Först när jag störtat i säng på kvällen, och du dragit upp mitt täcke och släckt lampan, får du påbörja resan hem till din egen vila.

I dag får du dessutom ta emot min bottenlösa indignation över att jag inte längre anses ha ett värde i vårt samhälle. Att allt som är förknippat med mig – min yrkeskompetens, mina skattepengar, mitt föräldraskap – har blivit ett kladd under den socialdemokratiska skosulan.

Att jag, oavsett hur mycket jag anstränger mig, inte kan ge dig varken den lön eller status du förtjänar.

Men du vet också att jag aldrig, aldrig tänker ge upp.

Ditt jobb. Mitt liv. Välkommen.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.

SVT granskar LSS

Mer i ämnet