Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

Manifestationen mot terrorism på Sergels torg i Stockholm. Foto: TT

”Terapi biter inte på jihadister”

OPINION · ”Den guldålder som Johan Norberg talar om går att skapa. Men först måste vi bekämpa terrorismen. Först måste vi bekämpa de tusentals extremister som enligt Säpo befinner sig här i Sverige just i denna stund”, skriver Erik Torstensson.

Erik Torstensson
Liberal debattör med en master i Public Policy och Theological Studies från Harvard University

Johan Norberg skriver på SVT Opinion att jag ”upprepade gånger” kritiserar honom för åsikter som är ”motsatsen” till vad han uttryckt.

Norberg menar att ”nästan all” hans argumentation handlar om den fara som jag belyste i min ursprungliga artikel – alltså att terror är ett unikt hot eftersom det skapar rädsla och kaos.

När man läser de artiklar han hänvisar till bekräftas dock min ursprungliga kritik. Här finns mycket som är sant och riktigt, men Norberg hävdar alltjämt att ”olyckor” (jo, han använder faktiskt den termen i sin kolumn om terrorattacken på Drottninggatan) ”oftast stärker samhörigheten” i samhället.

På vilket sätt har ”samhörigheten” stärkts i Sverige efter dådet på Drottninggatan? Säpo rapporterar så sent som idag (16/6) att det kan finnas ”tusentals” våldsbejakande extremister i Sverige.

Viss radikalisering är troligtvis ofrånkomlig, men denna utveckling är delvis ett resultat av en övertro på att kärlek – mot varandra eller mot våldsverkarna – kan lösa våra problem.

Många av oss tycks ha drabbats av ett kollektivt Stockholmssyndrom som gör att vi tror att jihadisterna är missförstådda individer med taskig bakgrund som skulle må bra av lite terapi.

Det som krävs är snarare strängare lagar, strängare tillämpning av befintliga lagar, och en öppen diskussion om att den jihadistiska ideologin bygger på en tanke om martyrskap som återfinns i islams heliga skrifter.

Norberg är en optimist och det är bra. Världen behöver fler människor som vågar tro på vår gemensamma förmåga att göra de Framsteg som Norberg skriver om i sin bok med samma titel.

Men det får inte gå så långt att vi blundar för verkligheten.

Norberg påstår visserligen att han redan kände till hotet från terrorism med kärnvapen. Om det stämmer att han tidigare varnat för detta (källhänvisning till citatet saknas), hur kan han då landa i slutsatsen att vi lever i en ”guldålder”?

Vidare hävdar Norberg återigen att fler européer dör genom drunkning i sina badkar än på grund av terrorism.

Detta är märkligt med tanke på att den databas från Världshälsoorganisationen (WHO) som han hänvisar till i detta stycke av sin bok saknar uppgifter om dödsfall från terrorism.

Dessutom är statistiken för de flesta länder från 2014 eller äldre och omfattar därför inte attacker som den på nattklubben Bataclan i Paris 2015 (137 döda), på promenadstråket i Nice i juli 2016 (87 döda), på flygplatsen i Bryssel 2016 (35 döda), på jul-marknaden i Berlin 2016 (12 döda), eller i konsertlokalen i Manchester för ett par veckor sedan (23 döda).

Dessa – och många andra attacker (också den på Drottninggatan) – ingår inte i den statistik som Norberg förlitar sig på i sina jämförelser.

I ett annat stycke i sin bok hänvisar Norberg visserligen till the Global Terrorism Index. Kanske kommer hans statistik om terrorism härifrån.

Samma index visar dock enligt nyhetsbyrån Reuters att antalet dödsfall från terrorism i världens största ekonomier har ökat med 650 procent på bara ett år.

Men låt oss utgå ifrån att Norberg ändå har rätt – fler dör i badkaret än av terrorism. Jag är knappast den förste att ifrågasätta relevansen av denna jämförelse.

Chefredaktören för den amerikanska tidskriften The Atlantic gör detsamma i en artikel där han skriver att dödsfall i badkar har ”få, om ens några, politiska, ekonomiska, utrikespolitiska, samhälleliga eller konstitutionella efterverkningar.”

Det gör också Alex Nowrasteh som är policy-analytiker vid den amerikanska tankesmedjan Cato Instituteliksom den politiske kolumnisten Janan Ganesh på the Financial Times.

Antalet dödsfall i badrummet kan öka 20 gånger, det skulle ändå inte få samma ödesdigra konsekvenser som terrorism.

Det vore naturligtvis önskvärt om vi inte reagerade genom att drabbas av panik när ett terrordåd inträffar. Det vore önskvärt om den amerikanska presidenten inte hette Donald Trump. Många saker i världen vore önskvärda.

Men vi måste bedöma hot utifrån världen så som den faktiskt är – med alla sina fel och brister – snarare än utifrån hur den borde vara. I den verkliga världen kommer många av oss drabbas av panik om ett terrordåd inträffar.

I den verkliga världen är de flesta av oss mer rädda för att bli sprängda i luften på en av sommarens konserter än av att drunkna i badkaret.

I den verkliga världen kan ett större terrordåd få enorma, oöverblickbara följder.

Den guldålder som Johan Norberg talar om går att skapa. Men först måste vi bekämpa terrorismen.

Först måste vi bekämpa de tusentals extremister som enligt Säpo befinner sig här i Sverige just i denna stund.

Och det – trots förhoppningar om motsatsen – är betydligt svårare att åstadkomma än att utbilda folk i hur de undviker badkarsdöden.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.