Foto: Riccardo De Luca
Debattinlägg

”Erkännandet är kontraproduktiv plakatpolitik”

Uppdaterad
Publicerad
MELLANÖSTERN ·

”Som första EU-land planerar man att erkänna en stat som inte finns, en stat som inte har kontroll över sitt territorium och en stat som till hälften styrs av en terrororganisation”, skriver Ulf Öfverberg.

Om debattören

Ulf Öfverberg
Liberal skribent, fd ordförande Samfundet Sverige-Israel

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Med det aviserade erkännandet av Palestina i regeringsförklaringen återfaller socialdemokratin till den tradition av plakatpolitik som kännetecknade svensk utrikespolitik när den var som sämst, under Olof Palmes och Sten Anderssons era.

Nu riskerar utrikespolitiken åter att bli ”hä, hä och hepp, hepp” – för att travestera en tidigare socialdemokratisk statsminister.

Många tycker detta är bra: aktivister av varjehanda vänsterkulörer, miljöpartister och kommunister – kort och gott de flesta av dem som alltid agerat med undfallenhet mot förtryck och gangsterregimer eller som inte kan skilja på demokrati och diktatur.

Det glädjer också Jonatan Stanczak, i en debattartikel på SVT Opinion, med det förutsägbara skälet att det uttrycker ”solidaritet med de förtryckta”.

Men det är en missriktad solidaritet. Inte missriktad i meningen att bry sig om de palestinska flyktingarna, men missriktad i fråga om ansvaret för det palestinska flyktingproblemet.

Ockupationen och flyktingproblemet är inte skälen till konflikten, det är en följd av den. Före 1948 fanns det inga palestinska flyktingar och de blev fler efter 1967, alltså efter två krig som Israel inte ville ha och endast valde av nödvändighet.

Det palestinska flyktingproblemet har använts framförallt av arabstaterna som ett politiskt kort att spela ut när det har passat mördarregimerna i Syrien, Egypten eller något annat arabiskt land.

Men visst, det palestinska flyktingproblemet är ett av flera problem som måste lösas i fredsförhandlingar mellan parterna i konflikten.

Två gånger, senast 2000 och sedan 2008 har den palestinska ledningen fått två förslag till lösningar som inte bara skulle kunnat skapa en palestinsk stat i stort sett efter gränserna från 1967 utan också inleda en lösning av det palestinska flyktingproblemet.

Första gången sade Arafat nej, åkte hem till Palestina och startade den andra intifadan, och andra gången sade Abbas bestämt nej. Därför är den solidaritet som Jonatan Stanczak uttrycker fullständigt missvisande!

Det regeringen nu gör är något oerhört.

Som första EU-land planerar man att erkänna en stat som inte finns, en stat som har en dysfunktionell regering, en stat som inte har kontroll över sitt territorium och en stat som till hälften styrs av en terrororganisation.

Det hade kunnat vara en politik att vänta från någon av de mer eller mindre ljusskygga regimer som redan ”erkänt” Palestina, stater som i de flesta fall inte är demokratier utan gangsterregimer. Men inte att vänta av ett ledande land inom EU.

Den palestinska enhetsregeringen är högst dysfunktionell; Fatah vill inte finansiera Hamas utan vill kontrollera dem och Hamas vill egentligen bli av med Abbas.

Och Hamas styr i praktiken fortfarande Gazaremsan. Dess främsta mål är att utplåna Israel och man har konsekvent vägrat att ställa upp på kraven på att ta avstånd från terror, respektera ingångna avtal och erkänna staten Israels rätt att existera.

Regeringen ger nu det falska skenet av att det finns enkla lösningar. Men det finns inga enkla lösningar. Regeringens utfästelse skapar endast tomma förhoppningar men gör ingen skillnad på marken.

Ett erkännande av en palestinsk stat i detta läge skulle också ta bort ett av de viktigaste incitamenten för parterna att fortsätta med en förhandlingslösning. Det är en kontraproduktiv plakatpolitik.

Tack för det, Löfven!

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.

Israel/Palestina-konflikten

Mer i ämnet