Den rödgröna regeringens avsikt att erkänna en palestinsk stat var inte på något sätt oväntad, men skapade ändå viss uppståndelse efter åtta år av fjärrstyrd Twitter-diplomati under Carl Bildts ledning.
Som Ulf Öfverberg och Svensk Israel-information (SII) förvånande nog erkänner utan omsvep i sin debattartikel på SVT Opinion, har ett sådant erkännande knappt någon bäring på marken för en aspirerande stat som inte har kontroll över sina egna byar och städer, för att inte nämna sina gränser, luftrum eller kuster.
Israel ockuperar allt och inte har för avsikt att låta denna stat utöva något manöverutrymme på marken eller i diplomatiska kretsar.
Det är också just därför Israel som bävar. Inte för vad erkännandet innebär i verkligheten, utan för att de förstår att de förlorat även denna diplomatiska strid. Det svenska erkännandet skall ses som den internationella folkviljans tydliga fördömande av det militära övervåldets logik.
Storbritannienserkännande i det brittiska underhuset igår skall ses i samma ljus och det är troligt att det följs av andra länder i EU, som Frankrike och Spanien. Den folkpartistiske ledarens Jan Björklunds kritik mot erkännandet grundar sig på en premiss där Sverige är det enda landet i EU som erkänner, men detta tycks vara en sanning med modifikation, inom kort.
Att Sveriges erkännande dessutom innebar den extra bonusen att den före detta israeliske ambassadören Zvi Mazel, känd från konstverksabotaget på Historiska museet, där ”Snövit...” fick sig en dos av israelisk diplomati 2004, ballade ur var ytterligare skäl att dra på smilbanden.
Mazel, som har kallat den förre ärkebiskopen KG Hammar för ”trolig antisemit” exploderade nu senast i en artikel i Times of Israel och menade där att den rödgröna regeringens erkännande är resultatet av en arabisk-muslimsk konspiration som en följd av Syrienflyktingarna och ett antisemitiskt hat som grundar sig i arvet av Olof Palme.
Att en av Israels främsta karriärsdiplomater förfäktar ett så motbjudande islamofobiskt tankegods är såväl skrämmande som talande för det skeva politiska samtalet i Israel.
I en intervju i år av Ingrid Carlqvists hos Dispatch International säger han att ”Vänsterpartiet och Miljöpartiet är värre än araberna”.
Det är så världen delas in enligt den sionistiska logiken. Israels decennier av massmord, förstörelse och urskiljningslös belägring nämns inte med ett andetag. Vare sig av Mazel eller av Öfverberg på SVT Opinion.
Zvi Mazel och Ulf Öfverberg är samma andas barn. Att ordföranden för Svensk Israel-Information ger sken av att vara de palestinska flyktingarnas beskyddare är inte bara löjeväckande, utan på gränsen till surrealistiskt och bedrägligt beteende.
Öfverbergs engagemang för regionen, för palestinska flyktingar som belägrats i Yarmouk i Damaskus av den syriska regeringen, har varit lika med noll. Inte heller hans kamp för mänskliga rättigheter för de plågade syrierna i övrigt, eller för irakierna eller regionens kurder har märkts i någon högre utsträckning.
Varje försök att kasta av sig diktatorers bojor eller orättfärdighetens förtryck har mötts med israelisk och Öfverbergsk tystnad.
För de av oss som ser palestiniernas kamp så nära förbunden med regionens befrielse i övrigt, där kurder, araber, armenier, turkar, iranier, israeler och andra kämpar för samma rättigheter så framstår Svensk Israel-Information som en hopplöst omodern relik från kalla krigets dagar.
Svensk Israel-Information och Ulf Öfverberg gör bara vad alla goda kålsupare gör, när deras företrädare säger ”varför tittar ni åt vårt håll och våra övergrepp, varför vänder ni inte blicken mot Nordkorea eller mot Sudan eller mot Afghanistan, eller...”
Ulf Öfverberg må vara för blind för att se att regionens folk kämpar för demokratisering och uveckling, oavsett vilken gräns de råkar befinna sig vid. Och att detta i slutändan måste innebära en demokratisering också av Israel.
Palestiniernas drömmar, deras ambitioner, deras existensberättigande gör sig ständigt påminda – Israels försök att spärra in ett helt folk är en historisk anomali.
Samtidigt som världen bankar på dörren och kräver rättvisa, samtidigt som omvärlden sakta men säkert skalar bort det fikonlöv som är den israeliska så kallade demokratiska staten, så kämpar Ulf Öfverberg mot tidsvattnet.
Förr eller senare så kommer den dag då palestinierna får sin frihet, med eller utan Israels godkännande.
Den dagen kommer Ulf Öfverberg och hans vänner inse att de stått på fel sida om historien.