• Viktigt meddelande:

    Information om skogsbränder på flera platser i landet Läs mer

Artikelförfattaren konstaterar att antalet fattigpensionärer ökar kraftigt i Sverige, och tycker att utvecklingen är orimlig. Foto: Fredrik Sandberg/TT

”Jag skäms över hur vi hanterar våra gamla”

OPINION · ”På tio år har antalet fattigpensionärer dubblerats och de har även relativt sett blivit fattigare.”

Jessica Stegrud
Ekonom

Den lilla damen står framför mig. Kutryggig och späd. Gråsilvrigt, lockigt hår och med en dovt vinröd kappa svept om den nätta kroppen.

Hon håller ena handen på rullatorn medan den andra trevar efter pengar i den påsliknande, skinnötta börsen.

Jag lägger märke till de tunna, ådriga smalbenen som kan skönjas mellan kappkant och nedgångna skosulor.

Någon suckar irriterat i den växande kön bakom mig och jag kastar en blick på varubandet. Ett litet paket havregryn, två burkar vita bönor, bredbar leverpastej, Varma Koppen och en banan. 

Den lilla damen fortsätter gräva.  Vispar med pekfingret i börsens små skrymslen och efter en titt på den unga kassörskan förstår jag nu att det fattas pengar. Sex varor på ett varuband och det saknas fem ynka kronor.

Mitt hjärta knyter sig plötsligt av sorgsenhet och i en ren ryggmärgsreflex sträcker jag fram en tjuga och säger mjukt ”Den här bjuder jag på”.

Men istället för ett tack möts jag av en sårad blick och på en millisekund inser jag det förnedrande i situationen och min känsla av hjälpsamhet övergår i ånger. Stolthet och oberoende – personifierat i en späd, gammal och till synes resursfattig liten dam.

Jag borde vetat bättre. Kassörskan och damen enas om att plocka bort bananen och köpet avslutas.

Nästa gång jag ser henne sitter hon på bänken utanför mataffären. Jag slår mig ner bredvid och inleder en konversation. Hon verkar inte känna igen mig men under pratstunden som följer får jag reda på långt mer än jag tänkt mig.

Elsa, som hon heter, berättar om hur ensamt livet blivit sedan maken Ture gick bort. Hon berättar om platsen på vårdboendet hon ansökt om – men fått avslag på – sina 89 år till trots.

Med krånglande höft, diabetes och hjärtflimmer så är hon, enligt kommunen, alldeles för frisk. Hon berättar om otrygghet. Om hur det känns att vänta på hemtjänst som ibland uteblir och personal som ständigt byts ut. Om den minimala pensionen som inte räcker till och om kosten som ofta består av lös havregrynsgröt eftersom det är billigt och det har blivit ”så svårt att tugga” sedan protesen gick sönder för några år sedan.

Jag häpnar. Frågar vad hon arbetat med i sitt liv.

Den tandglesa munnen spricker upp i ett leende och hon berättar ivrigt om sin tid på ”tvätteriet” och på det ”stora sjukhuset”. Fyrtioåtta år hann det bli innan höften gick sönder och diabetesen blev för kännbar.

Elsa är ensam men tyvärr inget undantag. Hundratusentals människor som arbetat hårt i årtionden lever idag som fattigpensionärer; under existensminimum. Tusentals köar för en plats till ett äldreboende och många dör i tröstlös väntan.

Allt fler uppger att de känner sig deprimerade och självmord är inte längre sällsynt. Många har inte råd att gå till tandläkaren, allt fler är undernärda och allt för många både fel- och övermedicineras.

På tio år har antalet fattigpensionärer dubblerats och de har även relativt sett blivit fattigare.

Hjälporganisationer vittnar dessutom om att antalet hemlösa åldringar ökat dramatiskt de senaste åren.

Gamla, ensamma människor – vars enda möjlighet till ett mål mat är att besöka ett soppkök och vars enda chans till tak över huvudet är att köa till ett härbärge.

Elsa är trött och vill nu  med stöd av rullatorn ta sig hem ”innan det blir mörkt”.

Jag hjälper henne upp från bänken, kramar henne lite diskret i förbifarten och får ett ”Tack för att du lyssnade” tillbaka. ”Tack själv”, svarar jag glatt. Men inombords gör det ont i mig.

Och jag skäms. Skäms över den ”humanitära stormakt” som numera inte ens kan garantera gamla och utsatta människor den trygga ålderdom de gjort sig förtjänta av.  Det är inte rätt. Inte rimligt. Det räcker nu.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.