De döda kropparna låg på rad, täckta med vita skynken.

Mobiltelefonerna ringde oavbrutet men drunknade i ljudet från sirenerna från polisbilar och ambulanser, som åkte skytteltrafik till sjukhusen.

Allt eftersom minuterna gick utan svar från de unga killar och tjejer som låg därunder, sjönk hoppet hos alla desperata föräldrar, syskon och kompisar.

Vittnesmålet om de döda kropparna och mobiltelefonerna berörde oss alla djupt under rättegången om diskotekbranden 1998, då 63 ungdomar miste livet. Att besöka den brandskadade lokalen, där hundratals unga människor desperat försökt ta sig ut medan eld och rök spred sig blixtsnabbt, är ett annat minne jag bär med mig för livet.

Men allra mest påverkad blev jag när vi träffade föräldrarna till de döda ungdomarna och vi gjorde listor på alla syskon; Boban 13, Sara 9, Mohammed 5 år – alla dessa barn som aldrig mer skulle träffa sin bror eller syster. Bakom dessa korta anteckningar fanns så oändligt mycket sorg och smärta.

Att vara målsägandebiträde i det här målet var inte likt något annat advokatuppdrag som jag har haft.

Utöver att det var ett svårt mål där alla åtalade nekade till brott och antalet brottsoffer var gigantiskt stort, så var det omöjligt att hålla den professionella distans som man egentligen ska ha som advokat.

Efter heldagar i tingsrätten hade vi möten med våra klienter för att därefter få följa med på middag ute i Göteborgs förorter, där jag bjöds på maträtter från världens alla hörn.

Kanske var det vid dessa middagar som jag först kunde känna hopp om en framtid för alla de människor som hade drabbats så hårt. För mitt i all sorg fanns en beslutsamhet om att fortsätta leva, om inte annat för att det fanns så många fler barn och syskon som behövde närvarande föräldrar – hur svårt det än kunde vara.

Nu har det gått 20 år sedan branden i Backa. Livet har förstås utvecklats olika för alla som drabbades. Frågan är då om Göteborg eller samhället har förändrats av tragedin.

Under förundersökningen framkom att tilliten till myndigheter var låg hos många människor som bodde i de områden där offren kom ifrån. Enligt uppgift var det många som visste vilka gärningsmännen var långt innan de greps och ställdes inför rätta.

Att brottet kunde klaras upp så att de fyra gärningsmännen kunde dömas var viktigt för de anhöriga.

Det visade att samhället inte accepterar att sådant här får ske ostraffat.

En del drog långtgående slutsatser om att det kunde leda till en positiv samhällsutveckling och även minska segregationen. Men när det nu gått tjugo år kan vi konstatera att vissa förorter i Göteborg har samma struktur som kan ses i Stockholm och Malmö.

Det krävs mer än en stor katastrof för att stärka förtroendet till samhället. För detta behövs en politik som ger samma möjlighet till en bra skola, ekonomiska och sociala förutsättningar som andra människor har, och som kan ge hopp om en bättre framtid.