Det är lätt att bli alarmistisk efter falsklarmet från ”Viktigt meddelande till allmänheten i Stockholmstrakten”. Än mer bekymmersamt är nog att få förstod vad som hände och hur de skulle agera. För ingen utanför SOS Alarm visste med säkerhet om att det inte var ett skarpt larm.
Larmet är avsett att varna allmänheten vid fara, inte bara vid krig, vilket en del tycks tro. I många fall kan det snarare handla om utsläpp eller stora bränder som gör att luften blir förorenad och skadlig, därav ska man söka skydd. Detta är en oerhört viktig samhällsfunktion som ska fungera och varje individ bör ha kunskap om hur de ska agera när signalen kommer. Samhället måste göra insatser för att stärka individernas kunskap om vad de ska göra när krisen kommer.
Vi i Liberala Ungdomsförbundet har länge tyckt att Sverige gör alldeles för lite för att lära medborgarna om deras individuella ansvar vid kris. Detta oavsett om det är vid krig eller fred.
Vi har därför föreslagit bland annat i vår senaste rapport om Personalförsörjning i försvaret, att man bör införa ämnet totalförsvarskunskap i grundskola och på gymnasiet samt som en del av samhällsintroduktionen för invandrare. Ämnet handlar dels om att man lär sig hur det militära och civila försvaret fungerar, vem som gör vad och vad de har för uppgifter. Men det handlar också om vad jag själv ska göra och hur jag går tillväga. Gör vi inte detta kommer många individer i framtiden stå helt handfallna när krisen kommer, dessa individer kommer utgöra en belastning för samhället och ta resurser de inte skulle ha behövt från de som faktiskt inte har kapacitet att ta hand om sig själva.
Varje individ måste kunna klara av de mest basala samhällsstörningar själv. Att man inte klarar ett kortare strömavbrott eller att bli insnöad är farligt såväl för individen som för samhället.
Vi ser det som att framförallt den yngre generationen generellt inte har dessa kunskaper. Gruppen invandrare är en högst varierad grupp människor men gemensamt har de flesta att de inte kommer från en västerländsk demokrati där myndigheter har ett helt annat ansvar än vad de är vana vid. De måste också ges de verktyg som kan förväntas att de inte har. Självklart kan de inte veta hur de ska reagera på “Hesa Fredrik” och vart de kan få information om vad som händer. För invandrare handlar de inte enbart om att de ska veta vad de ska göra, de ska också kunna känna sig trygga i vad som händer i det samhälle de nu är en del av, att sirenerna går behöver med största sannolikhet inte betyda krig. Vilket någon som kommer från ett krigshärjat land kanske instinktivt tänker på. För att man ska kunna ta sitt ansvar måste man helt enkelt ges möjlighet att ta det ansvaret.
Slutligen finns det mycket mer än upplysningskampanjer som staten bör göra. I flera kommuner saknas nödvattenplaner, många har inte reservkraft till äldreboenden eller andra kommunikationsmedel än Rakel för större kriser.
Samhället behöver en robusthet för att klara av större kriser, på alla nivåer, såväl i kommuner och länsstyrelser som myndigheter detta både i fred som i krig.
Därför efterlyser vi återigen omprioriteringar för en ökad finansiering av statens grunduppgifter. Krisen kan minimeras om förarbetet är grundligt gjort.
