I en artikel på SVT Opinion skriver Bengt Jakobsson, överläkare och medicinskt ansvarig för Ambulanshelikoptern Gällivare, angående Sjöfartsverkets sjöräddningshelikoptrar.
Jag är tidigare sjörräddare och befälhavare på sjöräddningsbåt. Jag har genomfört många SAR-fall, ofta i samverkan med sjöräddningshelikopter.
Tyvärr är överläkare Bengt Jakobsson förvånansvärt dåligt insatt i hur olika typer av räddningstjänst fungerar i detta land.
Om vi börjar med Sjöfartsverkets uppdrag från regeringen gällande Sjö- och Flygräddning.
”Antalet helikoptrar och deras geografiska placering ska ses mot bakgrund av den gällande målsättningen för SAR-verksamheten. Målsättningen är att nödställda på svenskt territorialvatten, då positionen är känd, ska kunna undsättas inom 60 minuter i 90 procent av fallen.
På internationellt vatten inom den svenska sjöräddningsregionen ska undsättning kunna ske inom 90 minuter i 90 procent av fallen.
För flygräddningen är motsvarande målsättning att lokalisera den nödställde inom 90 minuter med fungerande nödsändare och inom 24 timmar utan fungerande nödsändare i 90 procent av alla fall.
Inställelsetiden är 15 minuter dygnet runt.
Om antalet helikoptrar minskas eller deras geografiska placeringar avviker mer än marginellt från de nuvarande medför det enligt Sjöfartsverkets bedömning att nu angivna målsättningar inte kan uppnås.”
All räddningstjänst på land förutom i fjällen är kommunal. I fjällen är det polisens ansvar.
Beträffande luftfart gäller konventionen angående internationell civil luftfart av den 7 december 1944 (Chicagokonventionen). Den styr alltså Sveriges ansvar gällande flygräddning.
Beträffande sjöfarten gäller International Convention on Maritime Search and Rescue antagen i Hamburg den 27 april 1979 (SAR-konventionen).
Förslaget att flytta Umeå-helikoptern till Gällivare baserar sig nog på okunskap.
”Hur ofta sker haveri i Bottenhavet utanför Umeå” skriver Bengt Jakobsson. Denna helikopter har beredskap för hela havet från Haparanda ner till Hudiksvall. Nästa Helikopter är baserad i Norrtälje.
Att utgå från Gällivare cirka 25 mil från den Nordligaste änden av det hav man har ansvar för. Man har också SAR-konventionen att ta hänsyn till.
Kritiken mot helikoptern natten då det Norska postflyget störtade. Att det tog 1 timme och 20 minuter innan man startade.
Man undersökte väder, man undersökte möjligheter att tanka. En klar fördel att göra det då man hade cirka 55 mil till Gällivare.
Både Kiruna och Gällivare var stängda. Två minuter efter Flygräddningscentralen meddelat att Gällivare öppnat för tankning lyfte helikoptern.
Samtidigt visste man att två stycken F16 plan från Bodö cirka åtta mil från haveriplatsen redan var på väg, samt en helikopter från Narvik också cirka åtta mil bort. Under färd från Umeå fick man också besked om att nedslagsplatsen var funnen.
Att man sade nej till Polisens förfrågan om att flyga ut fyra fjällräddare med 95 kg utrusning vid fyratiden på natten. Då inget liv fanns att rädda bedömde befälhavaren att risken var för stor.
I en artikel i ämnet hos NRK så ger en Norsk pilot med 20 års erfarenhet sin syn på det hela. Rätt beslut tycker han. Lite lustigt i sammanhanget är att Bengts pilot på ambulanshelikoptern också tog samma beslut denna natt.
Det må så vara att det är dålig beredskap i Norrlands inland. Detta är dock helt utanför det uppdrag Sjöfartsverket har.
Kanske borde Bengt Jakobsson prata med Polisen och deras helikopter i Boden. De har ansvar för fjällräddningen och av någon märklig anledning jobbar de bara dagtid.