Jag fick – som så många andra – nyheten via mobilen.

Terrorattack mitt i Londons historiska kvarter. Kvarter som blivit en del av varje turisthjärta.

Och trots att man som londonbo blivit vaccinerad av att ständigt gå omkring och veta att staden är och förmodligen förblir ett mål för terrorister, så tänker man:

Herregud, vad är det som händer? Vika är det? Vilka av mina vänner kan vara där? Är det den första av fler attacker?

Sedan kommer cynismen in: ja, det här visste man ju… det var ju bara en tidsfråga.

London är en stad som präglas av en underton av att man har väntat på det här. Vi lever i en stad med extrem hög säkerhetsnivå – den näst högsta. Trots det känner jag mig inte rädd.

Alla minns vi hur det mitt under morgonrusningen den 7 juli 2005 exploderade tre bomber i Londons tunnelbana, och en fjärde detonerade i en tvåvåningsbuss.

52 människor miste livet och över 700 skadades i Europas första självmordsattentat.

Och trots att denna fruktansvärda händelse har hänt, är det som om vi alltid står på tur. Lite som om, snart är det väl dags igen…

Det gör att man förändras. Som Londonbo är man ständigt på alerten, ständigt beredd, på något konstigt sätt.

Men att en man nu på Westminster Bridge, nära det brittiska parlamentet, mejade ned ett antal fotgängare med hjälp av en bil i hög hastighet och sedan fortsätter till fots, beväpnad med kniv, angriper en polisman vid New Palace Yard utanför parlamentshuset och hugger ihjäl honom.

Hur skyddar man sig mot sådant? Det går ju inte.

Ändå, mitt i allt det här fruktansvärda, så blandas sorgen kring denna händelse upp med en slags känsla av stolthet: Vi står enade, vi står starka. Vi tänker inte låta oss skrämmas.

Jag kommer, det lovar jag, att gå ut på stan idag och äta lunch, precis som vanligt. Jag kommer att träffa mina vänner, prata om det som har hänt, naturligtvis, och sedan ta tunnelbanan eller promenera genom stan.

Inget eller ingen ska få hindra mig från att leva mitt liv. Ingen eller inget ska få förvandla min härliga stad.