William Lundström, tidigare elev på Nacka gymnasium, skrev C eller D på ett nationellt prov i matte våren 2105 men fick ändå A i slutbetyg. Foto: SVT

”Rektorer måste gå in när elevernas rättssäkerhet hotas”

GLÄDJEBETYGEN · ”Ryggmärgsreflexen från lärarorganisationerna när betygssättningen kommer på tal är att ingen ska lägga sig i lärares betygssättning. Det är en inställning som vore betydligt lättare att respektera om man samtidigt kunde se att de gör vad de kan för att upprätthålla rättsäkerheten för eleverna”, skriver Matz Nilsson.

Matz Nilsson
Förbundsordförande, Sveriges Skolledarförbund

SVT:s program Uppdrag granskning har på ett intressant men, som jag tycker, rätt ensidigt sätt lyft upp frågan om betygssättningen i skolan är rättsäker och likvärdig.

Fokus har varit lärares ansvar för betygsättningen och vad som händer om en lärare bedömer att en elev inte klarat kunskapskraven för betyget E.

Att rektor ställer frågor till läraren lyfts fram som ett problem. Budskapet var att konkurrensen mellan skolor får rektorer att oroa sig för att eleverna inte når målen. Som att det i ett annat system skulle vara ok att eleverna misslyckas?

Min ingång i frågan är en helt annan. Jag ser det som självklart att rektor tar ansvar när en elev riskerar att inte nå målen för utbildningen. Att inte göra det vore tjänstefel.

Det är lärare som sätter betyg men rektor har det övergripande ansvaret för att betygssättningen är likvärdig och rättsäker.

Det innebär att en av rektors viktigaste uppgifter är att skapa förutsättningar för ett kollegialt lärande på arbetsplatsen, där lärarna tar ett gemensamt ansvar för undervisningen av alla elever på skolan och samarbetar kring betyg och bedömning. Det är viktigt för att kunna säkra och höja kvaliteten och rättsäkerheten i alla klassrum.

Det kollegiala samarbetet behövs för att kunna stärka professionen. Därför är jag förvånad över att så få initiativ tas från lärarprofessionens företrädare i syfte att etablera rekommendationer, så kallade standards, när det gäller metoder och förhållningssätt som är centrala för likvärdighet och rättsäkerhet.

Ett exempel på ett sådant område är avvägningen av hur mycket resultaten på de nationella proven ska betyda för slutbetygen eller när en elev ska anses ha visat att hen har kunskaper på en viss nivå, för att anknyta till ett av inslagen i programmet.

Det är märkligt att inte lärarna själva, i samarbete med sina fackliga företrädare, har formulerat en professionell ståndpunkt i dessa viktiga frågor.

En form av ”best-practise” som en lärare kan välja att bortse från, om synnerliga skäl finns och det går att motivera. Det skulle tydliggöra bedömningen för eleverna och bidra till en mer likvärdig bedömning.

Att det sannolikt är omöjligt att hitta en total överensstämmelse inom en så pass stor grupp är en sak, men att lärarna, kanske lämpligast via deras professionella organisationer, inte ens försöker formulera och kommunicera en ståndpunkt, är oroande.

Ryggmärgsreflexen från lärarorganisationerna när betygssättningen kommer på tal är att ingen ska lägga sig i lärares betygssättning. Det är en inställning som vore betydligt lättare att respektera om man samtidigt kunde se att de gör vad de kan för att upprätthålla rättsäkerheten för eleverna.

Att kräva carte blanche utan att samtidigt göra allt för ett ökat kollegialt ansvar för betygssättningen, inger inte förtroende.

Det finns naturligtvis många ljuspunkter. Många lärare samarbetar och gör allt de kan för att kvalitetssäkra processer, driva professionsutveckling och skapa likvärdighet.

Vissa skolledare skulle också kunna göra mycket mer än de gör idag för att stödja och ge rätt förutsättningar för lärarna genom en mer aktiv styrning och ledning.

Förmåga att bedöma i beslutsituationer är det som kännetecknar professionella och ger ryggrad åt en profession. En kvalitet som normalt utvecklas inom professionen.

Så hur säkrar vi då likvärdighet och rättsäkerhet om inte lärargruppens företrädare vill kliva fram och bära ledartröjan? I den situationen får rektor på varje skola ett mycket stort ansvar.

Det förekommer att rektorer ser sig tvingade att ifrågasätta exempelvis en enskild lärares betygssättning. Det är en känslig, men nödvändig, del av rektorsuppdraget. Det är självfallet av största vikt att rektor då agerar korrekt och fattar väl avvägda beslut.

Målet måste vara att antalet tillfällen som rektor behöver intervenera minimeras genom att lärarkollegiet uppmuntras att ta ett gemensamt ansvar för undervisningen i alla klassrum i en skola.

En situation, för att anknyta till ett annat aktuellt exempel, där betygssättande lärares bedömning vid betygstillfället blir att stora elevgrupper ska underkännas, måste kunna upptäckas och avvärjas i tid.

Här önskar vi att lärarna skulle få hjälp i sin strävan att säkra lägstanivån av sina fackliga organisationer. Men så länge vi inte är där är min uppfattning tydlig. Skolledare har i uppdrag att säkra kvalitet och likvärdighet i sin skola.

Det innebär att rektorer sannolikt behöver intervenera mer snarare än mindre i skolans processer generellt och i betygssättningen specifikt. Det ställer i sin tur krav på att skolledningen har kompetens, resurser, befogenheter och tid att avsätta för uppgiften.

Vi backar inte från vårt ansvar.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.

UG - Glädjebetygen

Mer i ämnet