Det är en anledning både till ilska och till sorg att det gång på gång avslöjas fruktansvärda missförhållanden inom katolska kyrkan där präster som missbrukat sin ställning och gjort sig skyldiga till sexuella övergrepp hållits om ryggen och i stället för att avkragas och avskedas, blivit omplacerade.
Den här gången finns det, i motsats till i de flesta tusentals fall som nått offentligheten, en svensk koppling, vilket självfallet ökar intresset.
Men det är lika illa vilken del av världen som berörs av övergreppen som fått fortgå decennium efter decennium.
Vad kan det bero på? Hur kan en kyrka, som existerar för att berätta för människor om Guds kärlek till dem och ge dem rättesnören att leva sina liv efter, hamna så snett?
Påven Franciskus tvekar inte om vad som är en viktig del av förklaringen. Förra hösten väckte han sensation när han i ett brev till alla katoliker pekade ut klerikalismen som boven i dramat, orsaken till såväl de sexuella övergreppen i sig som tystnadskulturen och mörkläggningen.
Varför var det sensationellt?
Av hävd har katolska kyrkan tolkat kritiken mot klerikalismen som ett angrepp på kyrkan själv och ett uttryck för motvilja och hat. Men nu manar Franciskus till att sluta sätta prästerna på piedestal. Annars kommer, skrev han, ”det onda vi i dag fördömer att fortsätta”.
”Som katolik får man i sig med modersmjölken att man inte får tala illa om prästen. Man ska inte heller ifrågasätta kyrkans lära, beslut, eller det prästen säger. Prästen har alltid rätt och är en alltigenom rättfärdig människa som valts ut av Gud för att leda flocken till frälsning,” skrev Dagens reporter Anna B Sandberg när hon analyserade företeelsen i ett stort reportage för ett år sedan.
Att påven så tydligt pekat ut färdriktningen framåt och uppmuntrat till ifrågasättande av maktstrukturerna är en grundläggande förutsättning för att få en ändring till stånd.
Men det gör självfallet inget av det som skett i det förflutna ogjort även om det för offren torde vara en sorts upprättelse att få höra påven så tydligt fördöma både övergreppen i sig och mörkläggningen.
Missförhållandena inom katolska kyrkan har hamnat i rampljuset. Men det är en alldeles förenklad bild om man tror att liknande företeelser inte förekommer på andra håll i kristenheten.
Även om klerikalism är en term som brukar användas just om katolska förhållanden finns det gott om sammanhang där präster och pastorer upphöjer sig själva till ofelbarhet.
Alldeles nyligen meddelade de amerikanska sydstatsbaptisterna – USA:s största protestantiska rörelse som rent teologiskt står långt från den katolska kyrkan – att man inbjuder till en konferens där övergreppsoffer, experter och kyrkans ledare ska mötas med offrens situation i fokus.
I Sverige får missförhållandena i Knutby med tydliga inslag av övergrepp sitt rättsliga efterspel. Det är bara två exempel.
Makt korrumperar även i kyrkans värld, precis som i samhället i övrigt. Och det blir alldeles särskilt obehagligt när Gud själv dras in i maktspelet och hans påstådda vilja används som förevändning för förövaren att bete sig efter eget godtycke.
