Varför frågar ingen hur Torbjörn Tännsjö kan anse det ”oansvarigt, felaktigt och dessutom… olagligt” att försöka rädda ett ”litet barn” som aborterats i vecka 22 och fortfarande lever? 

På SVT Nyheter kan man ta del av den paradoxala diskussionen mellan barnläkaren vid Akademiska sjukhuset i Uppsala Erik Normann och filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö.

Normann hävdade att barn som föds i vecka 22, även vid sena aborter, har ”rättigheter” och att ”rädda deras liv är överordnat föräldrarnas vilja”. Men Torbjörn Tännsjö hävdar att det är ”fullkomligt oansvarigt, felaktigt och dessutom… olagligt”.

Som ett närmast desperat argument påstås dessutom att aborträtten hotas.

Tännsjö har stöd av Svensk förening för obstetrik och gynekologi, medan barnläkaren Katarina Strand Brodd har samma inställning som Normann.

Strand Brodd, som är ordförande i Svenska neonatalföreningens etikgrupp, orsakade debatten genom hennes försök nyligen att rädda livet på ett aborterat litet barn i vecka 22.

En insats som efter en professionell bedömning gavs upp efter cirka tio minuter.

Här visar sig en tydlig motsättning mellan gynekologer, som har abort som en av sina yrkesuppgifter, och det slag av barnläkare, som kallas neonatologer, vilka har yrkesuppgiften att rädda nyfödda barns liv.

Socialstyrelsens rättsliga råd genom ordföranden Göran Ewerlöf ger dock Strand Brodd rätt, och klandrar abortläkare som går emot rådets lagtolkning. Ewerlöf menar att läkare bryter mot lagen, när abort sker i vecka 22.

Hur kommer då Torbjörn Tännsjö som professionell filosof och dessutom professor i medicinsk etik vid Karolinska Institutet fram till sina slutsatser? Känner man inte till hans utgångspunkter, begriper man knappast hur han kan dra sina slutsatser.

Som bakgrund är det därför viktigt att veta att Tännsjö är en konsekvensetiker. Den etik han står för kallas utilitarism eller nyttoetik.

För Tännsjö är det nämligen enbart konsekvenserna som räknas, och inte en handling i sig eller dess syfte.

En handling är enbart etiskt riktig om konsekvenserna innebär en maximering av vällust och en motsvarande minimering av lidande. Ett försök att rädda ett litet barn i vecka 22 efter en abort kan förmodligen leda till en ökning av lidande för de inblandade.

Än mer om det är emot mammans eller till och med båda föräldrarnas vilja. Därför är ett sådant försök fel enligt en nyttoetiker, oavsett svensk lagstiftning.

I samma intervju stöder också Tännsjö sin åsikt med att hänvisa till den dåliga prognosen för det lilla barnet samt att ”barnet kan komma att växa upp med svåra skador som en följd av det misslyckade abortförsöket.”

Resonemanget kan begripas utifrån Tännsjös vilja att minimera lidande, men det blir än mer begripligt av Tännsjös uppfattning att något specifikt människovärde egentligen inte finns och ej heller någon generell rätt till liv för någon människa över huvud taget.

Enklaste sättet att minimera lidande i detta fall är att låta barnet dö, eftersom ett människoliv i sig inte har något inneboende värde. Motsvarande resonemang kan naturligtvis användas i alla andra fall oavsett ålder och sjukdom och i till exempel frågan om dödshjälp.

En nyttoetiker som Tännsjö vet att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna inte kan motiveras utifrån nyttoetiken. Det är principer härledda från en annan etisk tradition.

Detsamma gäller förstås den rad av etiska deklarationer och yrkesetiska riktlinjer inom sjukvården om mänskliga rättigheter och medicinsk etik, som framhåller alla människors inneboende och lika värde, rätt till liv och hälsa, frihet, personlig säkerhet och trygghet.

Nyttoetiken faller här platt.

Den medicinska etiken vilar fortfarande på en helt annan grund, där utgångspunkten är alla människors inneboende värdighet och okränkbara värde.

När en nyttoetiker ägnar sig åt medicinsk etik är det enbart konsekvenserna som kalkyleras. Även ”omänskliga” och brottsliga handlingar kan anses riktiga bara konsekvenser som njutning maximeras och lidande minimeras.

En nyttoetiker som professor i medicinsk etik är egentligen en etisk paradox och politisk anomali.

Vem kan med trovärdighet förutse och bedöma en handlings alla konsekvenser? Gud kanske? Inte Torbjörn Tännsjö.