SVT:s reportage om hur kommuner hanterar återvändare visar på stora brister. Av de 150 individer som återvänt har svenska kommuner endast haft kontakt med 26 stycken, det vill säga mindre än 20 procent.

Det är ingen överraskning för oss på Försvarshögskolan, som har lyft behovet av kriminalisering av deltagande i terrororganisationer sedan 2013 och effektiva verktyg för att hantera återvändare.

Det har varit en oförsvarbar kedjereaktion av senfärdighet avseende lagstiftning såväl som i det förebyggande arbetet.

Reportaget visar även att det kraftigt skiljer sig mellan olika städer hur man hanterar återvändare. I Göteborg har man haft uppsökande verksamhet mot tio vuxna och åtta barn, medan man i andra städer inte har arbetat med en enda individ.

Hur kan det komma sig att det skiljer sig så mycket åt mellan olika städer, trots att lagstiftningen är den samma?

En viktig faktor är hur man tolkar socialtjänstlagen och dess begränsningar mot individer som inte har begått brott. Om det inte finns risk för att barn far illa och om en vuxen individ inte har en vilja att lämna våldsbejakande extremistiska miljöer har socialtjänsten mycket svårt vidta åtgärder.

En annan faktor knyter an till informationsdelning och sekretessregler inom respektive myndigheter. Det är idag svårt för socialtjänst och andra aktörer att ta del av information om individer som går från Säkerhetspolisen till den öppna polisen, som selektivt ska föra den vidare.

Ofta centreras diskussionen kring dessa legala begräsningar, men det finns även andra aspekter som gör det svårt att arbeta effektivt.

Den första berör okunskap kring hur man ska arbeta med denna problematik, delvis eftersom att de tidigare nationella samordnarna aldrig utvecklade metoder och verktyg för hantering av djupt radikaliserade individer.

Som i Danmark borde man ha skapat och utvecklat mentorer, specialiserat psykologstöd, anhörigstöd, riskbedömningsverktyg etcetera. Tekniker som kan användas i mötet med denna målgrupp.

Istället upplever de som arbetar med dessa frågor lokalt ofta en stark osäkerhet kring vad man får göra och hur man ska hantera denna problematik. Denna rädsla gör att man hellre gör ingenting än att man gör fel.

Bettan Byvald i Angered söker upp miljöer där återvändare kan finnas. Denna uppsökande verksamhet skapar kontaktytor och tillit. Hennes brinnande passion för att lyssna och hjälpa människor är avgörande.

Hon har jobbat länge, har mött återvändare och fokuserar på kvinnor och barn som ingångar in i dessa miljöer. Göteborg har också haft fler kvinnor än i Stockholm som rest för att ansluta sig till IS.

Det måste till rätt personligheter, driv på fältet och kreativitet för att nå dessa svåra miljöer. Fokus bör vara på familjer där barns välbefinnande ger en ingångsport.

En annan aspekt som bidragit till senfärdigheten handlar om politisk beröringsskräck. Allt för länge undvek politiker att ta i denna fråga av rädsla för att trampa snett.

Därtill är den religiösa extremismen inbäddad i annan social problematik i utsatta områden.

Försvarshögskolan visade i en rapport från 2017 att av de individer som rest för att ansluta sig till terrorgrupper i Syrien och Irak så kom 70 procent från så kallade särskilt utsatta områden. Dessa områden kännetecknas av hög kriminalitet, hög arbetslöshet, bristande skolresultat och en låg tilltro till det övriga samhället.

I en rapport från tidigare påvisade Försvarshögskolan att det finns ett salafistiskt ekosystem i dessa områden som rider på och får näring av denna sociala problematik.

Politiker måste ta ett helhetsgrepp på dessa områden och samla lokala aktörer för att hitta vägar att hantera individärenden samtidigt som man trycker tillbaka hela extremistmiljön.

Idag saknas ett strategiskt tankesätt både på den nationella och lokala nivån. Man måste prioritera dessa hotspots, utveckla verktyg och rekrytera rätt personer med kompetens för effektiva samtal med återvändare.

En tredje svårighet har varit den nidbild som målas upp av aktivister och lokalt boende i särskilt utsatta områden om konsekvenserna av kontakt med myndigheter.

Socialtjänsten anklagas exempelvis för att enbart vilja ’omhänderta muslimska barn’, vilket lett till att det har odlats en tystandskultur och misstro mot myndighetsrepresentanter.

Att vända den utvecklingen borde vara en nationell prioritet. Istället för att länge ha retirerat från dessa särskilt utsatta områden borde myndigheter öka sin närvaro för att på så sätt bryta detta narrativ.

Historien kommer döma ut denna kedjereaktion av senfärdighet. Individer har kunnat genomföra fruktansvärda brott i Syrien i Irak utan att riskera att lagföras, eftersom politiker inte fått fungerande terrorlagstiftning på plats.

Fem år efter att vi larmade om IS-utveckling är terrorlagstiftningen fortfarande inte på plats.

På den förebyggande sidan har man inte utvecklat effektiva verktyg längst ute i kapillärerna, vilket innebär att med undantag för Angered i Göteborg så möter en återvändare till Sverige endast Säkerhetspolisen för ett frivilligt samtal.

Efter 2014 hade 200 individer från Sverige rest till IS terrorsekt. Man borde redan då ha sett till att lyfta och lösa ut knutarna kring sekretess, informationsdelgivning, socialtjänstens praxis kring uppsökande verksamhet, etcetera.

Resultatet idag är att det finns få, om inga, konsekvenser av att ha deltagit och begått grova våldshandlingar i världens värsta terrororganisation.

Konsekvenserna av denna senfärdighet riskerar att bli förödande för vår kollektiva säkerhet. Vi kan bättre.