Finansmarknadsminister Per Bolund (MP) presenterar regeringens beslut gällande Finansinspektionens förslag om ändring i Finansinspektionens föreskrifter om amorteringskrav under en pressträff. Foto: Hossein Salmanzadeh / TT
Debattinlägg

”Gladast av skärpta amorteringskrav blir arvingarna”

Publicerad

OPINION · ”Det är främst tre saker jag önskat en bredare diskussion kring före beslutet om amorteringskravet: individens riskpreferenser, tvångssparande i bostäder och inlåsningseffekter”, skriver Rickard Engström.

Om debattören

Rickard Engström
Doktorand Fastighet & Bygg inriktning mot Bank & Finans

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Finansinspektionen går från klarhet till klarhet.

Det kommande amorteringskravet bygger på felaktig tolkning av data och i vissa fall avsaknad av data. Det finns flera variabler som borde ha analyserats före ytterligare amorteringskrav skulle ha varit aktuell.

Att diskutera skuldsidan utan att diskutera tillgångssidan är anmärkningsvärt.

Att diskutera totala skuldsättningen utan att diskutera belåningsgraden (bostadslån i relation till marknadsvärde) på individuell nivå är även det märkligt.

Varje bostadsaffär leder till högre total skuldsättning eftersom belåningsgrad hos köpare i regel är högre än hos säljare. Sedan leder varje nyproducerad bostadsrätt till högre skuldsättning på makronivå men behöver inte vara på en orimligt hög risknivå för individen.

Att diskutera skuldsättning på makronivå som argument för ökade amorteringskrav skapar försämrad trovärdighet för regeringen och för Finansinspektionen (FI).

Förtroendet för inspektionen kan nog inte vara annat än usel just nu. I senaste numret av Ekonomisk Debatt nr 7 tar en kollega och jag upp problemen med en svag tillsynsmyndighet (där angående ränteskillnadsersättning på bolån).

Att öka på amorteringskravet (till att amortera över 450 procent x bruttoinkomst) när effekten av första amorteringskravet inte har analyserats kan leda till oanade långsiktiga negativa konsekvenser främst till följd av lägre konsumtion.

Det finns dock en annan viktig aspekt och som faktiskt är syftet med denna artikel, det är risk. Att tvinga folk att vikta om sin portfölj som kan bestå av: sparkonto, pensionsfonder, aktier och bostad.

Bostaden har blivit en större andel av sin privata förmögenhet men det gäller även för finansiella tillgångar. Balansräkningen i faktiskta tal har svällt men riskvikterna i relativa tal är något annat.

Nu vill FI och regeringen inskränka den enskilde individens möjlighet att vikta sin portfölj utifrån en individuell optimal risknivå. Att spara i bostad kan vara lönsamt men det behöver inte vara så, bevis finns genom historien.

Ska vi verkligen ge FI och regeringen rätt att inskränka vår frihet att vikta våra portföljer med skulder och tillgångar utan att analysera denna balansräkning på individnivå?

Ska vi tvinga våra pensionärer med låga pensioner och låga belåningsgrader som vill köpa billigare bostad att öka amorteringsgraden och därmed inte kunna sälja sin bostad?

Vi känner till att bankerna i regel inte godkänner byten av säkerhet varpå effekten för exempelvis pensionärer med låga pensioner blir påtaglig vid byte av bostad.

De med belåningsgrad under 50 procent borde självklart ha varit undantagna från de nya reglerna.​

Att spara i bostaden påverkar konsumtionen då den flyttar pension till sparande, alltså från resultaträkningen till balansräkningen och detta är inte vad pensionärerna behöver.

Det är förstås inte acceptabelt att en pensionär som säljer en dyrare bostad och köper en billigare bostad efter den 1 mars plötsligt får mindre pengar att leva på per månad.

Vi har tillräckligt med inlåsningseffekter av nuvarande skattesystem vid försäljning av bostad såsom beräkning av uppskovsränta och så vidare.

Det är främst tre saker jag önskat en bredare diskussion kring före beslutet om amorteringskravet och som jag delvis nämner här ovan: individens riskpreferenser, tvångssparande i bostäder och inlåsningseffekter.

Gladast av skärpta amorteringskrav blir förstås arvingarna. 

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.