I år finns det välgrundad anledning till utropa det i Nobelsammanhang kända citatet: ”Äntligen”!

Abhijit Banerjee, Esther Duflo och Michael Kremer är 2019 års mottagare av priset, ”””För deras experimentella ansats för att mildra global fattigdom.”

Efter att Riksbanken under ett antal år och senast 2018 mött stark kritik för att bl a premiera marknadsvänlig forskning som inte svarat på de svåra utmaningar som världen står i så har man i år träffat rätt.

Förhoppningsvis har vi idag sett ett trendbrott där Riksbanken kan återupprätta betydelsen av ekonomipriset men också stilla de kritiker som vill avveckla priset.

Världen idag och i ännu högre grad i morgon behöver den ekonomiska praktiska forskning som årets pristagare bidragit till för att belysa en av våra globala utmaningar om att begränsa och komma till rätta med fattigdom.

Tack Riksbanken för att ni vågat lämna de gamla upptrampade spåren om ständig global tillväxt, en teori som sedan 1944 mätts i termer av ett lands BNP-utveckling.

Vad är det som säger att ett 75 år gammalt nationalekonomiskt mått som dessutom till stor del bygger på Adam Smith’s liberala ekonomiska teorier från 1776 är relevant 2019 med de utmaningar vi står i?

En händelse som ser ut som en tanke är att det prestigefyllda Ekonomipriset som i år firar 50 år jubilerar med att ge världen hopp och uppmuntran genom att premiera forskning som kan svara på hur vi kommer tillrätta med några av vår tids största risker såsom ekologiskt sammanbrott, social och ekonomisk ojämlikhet.

Vi behöver lyssna till ekonomer och forskare som förstår värdet av att väga in befolkningens livskvalitet, välmående, hälsosamma ekosystem, civilbefolkningens kunskaper och engagemang, sociala relationer, säkerhet och skydd.

Kan vi detta jubileumsår hoppas på att Riksbanken och juryn för Ekonomipriset också för kommande år ge världen skäl att uppskatta och fira värdet av priset?