Lika självklart som att barnmorskor eller andra sjuksköterskor inte kan få höjda löner eller rimliga möjligheter till återhämtning, lika självklart är det att varje bemanningsproblem på läkarsidan löses med löner som kan höjas ad absurdum.
Glesbygdens landsting och specialiteter med rekryteringssvårigheter får erfara detta på ett smärtsamt sätt.
Att en hyrläkare får kosta lika mycket som sju sjuksköterskor är en absurditet som vi förväntas leva med. Den kapitalistiska mentaliteten hos läkarkåren utgör roten till problemet.
Hade vi av samhället och universiteten fostrats till att erbjuda våra tjänster där behoven var som störst, på ett planerat sätt, hade de främsta läkarna tävlat om att få tjänstgöra i glesbygden och rekryteringsproblemen hade hamnat i de rika innerstadsområdena.
Att stigande hyrläkarkostnader är ett problem tycks de flesta vara överens om, men vem som bär ansvaret är svårare att säga. Är det de enskilda hyrläkarna som får dessa fantasilöner som är skyldiga?
Får glesbygden skylla sig själv som inte kan attrahera läkare? Är det landstingspolitikerna som inte lyckas hitta en mer hållbar lösning som ska lastas?
Jag lastar varken enskilda läkare, glesbygden som sådan eller sjukvårdspolitiker.
Det fordras en mer långtgående omvandling av den svenska läkarkåren för att människor i glesbygd ska få god tillgång till läkarvård utan att välfärdens finanser ruineras.
Kort efter den kubanska revolutionen bevittnade den argentinska läkaren Ernesto ”Che” Guevara en episod där nyexaminerade läkare krävde extra ersättning för att arbeta i de mest avlägsna och socialt utsatta områdena.
Guevara antog att om läkarna istället hade varit barn från arbetarklassen som bebodde dessa områden, ifall de hade fostrats till att värdera solidaritet högre än personlig vinning, skulle de ha tävlat om att få använda sin kunskap på platser där behovet var som störst.
I februari i år, 56 år efter denna episod, träffade jag en annan argentinsk läkare som också hade arbetat och studerat på Kuba och han berättade att vid primärvårdsplaceringen hamnar de läkare med högst betyg i de mest perifera områdena. ”Det är logiskt”, där förutsättningarna är svårast ska de bästa läkarna finnas.
I Bolivia träffade jag en annan gång en kubansk läkare som tjänstgjorde där under ett år. Hon var stolt över att ha blivit antagen eftersom konkurrensen var svår och bara de bästa blev antagna till utlandsexpeditioner.
Även om det är klokt att vara kritisk till centrala delar av Kubas styre har de lyckats väl med att motivera läkare till att verka där behoven är som störst. En del av detta har uppnåtts genom att läkarstudenter har rekryterats från breda folklager.
Jag kommer ofta att tänka på Guevaras exempel om de bortskämda läkarna som ville ha extra ersättning för landsbygdstjänstgöring då jag läser nya avslöjanden om hyrläkare i Sverige.
I Sverige är läkarstudenter en socialt sett homogen grupp, vid Lunds universitet har fyra av fem akademikerbakgrund. De flesta stora sjukdomsgrupper är vanligare bland personer med låg utbildning.
Problemet bottnar i att läkarna inte finns bland befolkningen med det största vårdbehovet. Lösningen bör sikta på att korrigera den sociala snedrekryteringen till yrket.
De första stegen mot detta kan tas genom återinförande av arbetslivserfarenhetskvoter och utvidgad rätt till CSN.
De som inte är uppvuxna i rika stadsdelar bosätter sig ofta där då lönen skjuter i höjden några år in i karriären. Någon kortsiktig lösning på hyrläkeriet känner jag inte till.
Kanske skulle det gå lite lättare att integreras i samhället ifall övrig vårdpersonals löneutvecklingen fick prioriteras under de kommande åren.
