För sex år sedan flyttade jag till Biskopsgården. För att människan som jag förälskade mig i bodde här. När vi väntade vårt första barn fick jag frågan om när vi hade tänkt flytta härifrån.

År 2012 var det skottlossning på gården där jag bor. Först blev jag livrädd och kände instinktivt att jag ville fly. När jag lugnat ner mig tog jag mitt barn med mig och gick ut på gården.

Tidningen Göteborgs-Posten var där, och jag var en av få som ville prata. För att jag tror att det är en väg till förändring.

”När något svenskt ombud försöker ge utrikesfödda en röst blir det bara pinsamt.” Detta skriver Tonchi Percan, frilansjournalist, i sin debattartikel på SVT Opinion.

Vet ni vad, det är precis det som är min stora farhåga varje gång jag uttalar mig om hur det är att bo i en förort.

Jag skulle vilja påstå att det i grunden handlar om att få chansen att bli en del av ett land, men också att med en släkt som härstammar från Sverige sedan någon gubbe med långt skägg och sånadär stora puffiga byxor var kung, vara utförsäkrad och uträknad.

Jag vill inte förminska något. Bara ge en bild av hur hopplösheten kan se ut och på ett obehagligt effektivt sätt ställa människor mot varandra.

Om vi ska hårdra det, så är det ”värsta” som hände mig efter dödsskjutningarna på Vårväderstorget att jag blir uppringd av SVT Debatt som ber mig komma dit och prata om min upplevelse och mina tankar kring att bo kvar.

Jag får utrymme i media. Jag vill precis som Percan, att vi ska få en till Alexandra Pascalidou.

Men, trots att jag är vit medelklass, så tar jag tillfället i akt att göra min röst hörd för att jag hoppas att det någon gång kan göra en liten skillnad.

Är det fel av mig? Borde jag, som vit privilegierad medelklass hålla mina tankar för mig själv och vänta in de röster som måste få komma till tals? Det här handlar inte om mig. Och det handlar om mig.

Integration och solidaritet. Jag är gruvligt trött på hela den här grejen som verkar ha blivit högsta mode inom politiken. Att ställa människor mot varandra. Vems behov är störst? Vad är viktigast? Att räkna antal år levda i det här landet? Vi måste bli större än så.

Mitt ursprung är kanske intressant ur ett historiskt perspektiv. Om vi någon gång kan låta historien lära oss något.

Sluta flytta från Biskopsgården. Förorterna behöver trygghet och långsiktighet, inte flyttlass i slutet på varje månad. Uppgivna flyttlass bort från otryggheten.

Jag förstår att det blir mångas val. Men jag landar alltid i funderingarna på vilka det är som blir kvar och varför de blir det.

När jag får frågan varför jag inte flyttar, så tycker jag dels att det är en konstigt ställd fråga, och dels finns det en stark solidaritetstanke som sorgligt nog är värd att lyfta. I så fall får vi flytta hela Biskopsgården. Och vilka problem har vi löst då?

Journalisten Ehsan Fadakar skriver i Aftonbladet att han inte vill avsluta sin artikel om Biskopsgården med något positivt. Det läge vi befinner oss i nu är inte positivt. Skadan är redan skedd. Vi får alla ta smällen. Somliga hårdare än andra.

Men jag vill ändå dela med mig av min tro på framtiden. Ibland när jag lämnar och hämtar mitt äldsta barn på förskolan brukar jag leka med tanken. På allvar.

Vem av alla hans kompisar kommer att bli Sveriges statsminister, säg år 2046?

Jag ska skriva ner hennes namn på en lapp och spara den. Till dess, låt oss ge alla barn fler möjligheter än en enda.